Om inte annat så motstånd. I en intervju i Tageszeitung kommer ett tidstypiskt yttrande av Carolyn Christov-Bakargiev. Att inte ha något distinkt tema är en modell för ”motstånd”. Ty ”motstånd” är nog vad som återstår. Politiskt aktivism kom antagligen av sig redan innan man lämnade startgroparna och då återstår oppositionen ”motstånd”. Ett generellt motstånd mot konsumtions- och kapitalistsamhället. Ungefär som att vara mot allt ont. Christov-Bakargiev lägger till att det finns något feministiskt i icke-konceptet. Det riktar sig mot den intellektuella traditionen som mestadels är en manlig tradition.
Man kan göra det trassligt för sig. Definitionsmässigt är det intellektuella en manlig egenskap, ställd emot den känslomässiga kvinnliga. Men lite mer än så är det. Konsten är helt beroende av sin teoretiska grund eftersom den föds fram ur filosofin. Samtidigt vinner konsten egenskapen att kunna estetisera det filosofiska och diskursiva. Men det hjälper inte eftersom den oundvikliga frågan återstår: Vad innebär estetiseringen av det teoretiska? I ett rent praktiskt förhållningssätt kan man förstå det på ett annat sätt. Konstens intellektualiseringen i form av den instrumentalierade undersökningen har kommit till en punkt där den teoretiska begreppsbildningen blir styrande. Jag vill inte påstå att det är konstnärernas fel även om det finns otaliga medlöpare. Det är inramningen. Christov-Bakargiev må hävda att hennes Documenta inte har något uttalat tema men likafullt är handlingsplanen nog så entydig: Mot konsumtion och kapitalism, för ett ekologiskt-utopiskt samhälle. Det är samtidigt den officiella konstens ståndpunkt. Och den har så rätt att den blir komplett fel.
Att bjuda motstånd är främst en uppgift som handlar om att bjuda motstånd mot den officiella standardkonsten. Ett sådant motstånd är inte lätt att hävda.
För inte så många år sedan bestod detta motstånd av att kräva en intellektualisering av konsten. Idag är den intressanta möjligheten att ta sig ur en alltför teoretiskt kringränd situation – utan att hänfalla till antiintellektualism.
I min bergshyddas skydd, under fullmånens tappra kamp mot blöta kohorter av fantommoln – mörka svepningar runt en statisk, skinande, vålnad:
Jag minns plötslig ett stycke av det maniskt febriga brevet från den unge, blivande storarkitekten Le Corbusier (innan han kallade sig det), till sin (öppet homosexuelle) konstnärlige mentor Ritter, skrivet efter sommaren 1911, när han så motvilligt återvänt till Schweiz, och grottekvarnen, från sin euforiska studieresa (med visserligen ihållande magsjuka) till det antika arvet vid medelhavet;
”Aldrig mer skall vi skapa Konst, utan bara ingå tangentiellt i vår epoks sfär och där upplösas för att bli osynliga. När vi alla sedan har försvunnit på detta vis, har stenen blivit ett enda magnifikt block.”
Modernismen har fortfarande en del jobb kvar, men jag begrundar just nu bara minnet av min lilla damm, där jag i dag såg
tre små nya fiskyngel nyfiket simma,
utan ett spår av de vuxna –
Endast en stor vit jasminblomma utslagen
just över stenarna i botten,
som jag lagt upp
Jag kan förstå att man vill vara en motvikt mot kapitalismen men mest är man en del av turistindustrin!
Pontus Raud,
Vet inte riktigt vem ”man” är, men tror dock att turistindustri av alla de olika slag, säkert har sin plats i det hela? Samhällsutvecklingen, eller vad man nu vill kalla det.
Antagligen har jag det mesta i huvudet om bakfoten, då jag inte riktigt förstår. Ledsen för det…
Så vad menar du? Kan du förklara för en trög en?
Mellan Ohm och Aum är skillnaden kraftfull sa världens förste schizofrena och tog del i fler dimensioner än en. Men blev också med det en minaret för planetbanans intellektualisering.
När Von Skarpskiöld gått igenom tredje emaljen fick något annat bete och plötsligt så såg vi cirkelsågen eller som engelsmännen säger ”såg såg” fast på engelska ungefär som saw saw.
Med alla dessa skenor på bettet hoppas att vi alla kan tugga det magnifika bettet som både Konsum och Domus men mest av allt som Ok.