Konsthögskolorna i Stockholm, Köpenhamn och Oslo befinner sig i kris. Rektorerna avgår och det klagas på motsättningar och svag demokrati (Kunstkritikk).
Förändringarnas vindar blåser då och då genom konsthögskolorna. Kring 1970 handlade det om politiseringen, den starka vänstervinden drog fram. Krin1990 var det postmodernismen som kunde annonsera konstens slutpunkt – allt var likvärdigt och konsten saknade gränser. Även detta gick över. Så har vi kring 2020. Där finner vi en kombination av politisering och postmodernism. De inblåsande vindarna söker representation och identitet; marginaliserade röster skall komma till tals i konsten under förutsättning att de marginaliserade berättar sina historier och inte något annat. Mot detta står en tradition som fortfarande vill se konsten som något annat än politisk medvetenhet. Den intressanta frågan är om något av dessa alternativ är radikala.
I den aktuella litteraturutgivningen har dagboksformen fått utrymme. Sådana kan skrivas på olika sätt och ett sätt finner vi i Marianne Lindberg De Geers ”Tvära Kast”. Den är lättläst och medryckande. Man kan tycka att upplysningen om att författarinnan har tvättat fyra maskiner, manglat örngott och dammsugit lite här och där är av begränsat värde. Men trots allt inte, det dagliga livets väg till eventuella höjdpunkter uppfylls av allehanda som man försummar att observera. När man läser boken kommer man snart in i familjen De Geers rutiner. Det sovs länge på morgnarna. Detta beror i sin tur på sent sänggående och svårigheter att somna. Hon vaknar dock och stänger av telefonen för att ägna sig åt skrivandet. Carl Johan (som alltså är husbonden) ger sig av på cykel till ateljén och läsaren får följa Mariannes vandringar på Södermalm. Med stegräknare. Hon shoppar gärna, ofta helt onödiga saker men lämnar också ständigt tillbaka en betydande del av det införskaffade. Hon möter sina barn och barnbarn, dricker kaffe av tvivelaktig kvalitet med bekanta, uppsöker kyrkogårdar och förfasas över dåligt skötta gravar. På kvällen blir det fotbollstittande, en något överraskande passion. Läsaren får veta att den enda bolltradition som författaren kan påtala är handbollsspel i Jönköping. Fast det var länge sedan. Efter att ha funnit denna dagordning förstår jag att om man skall kontakta Marianne bör man försöka nå henne efter hemkomsten från Södermalm men innan fotbollsmatcherna sätter igång.
För en läsare från landsorten blir man snart indragen i ett galleri av kulturpersonligheter som rör sig i innerstan, författare, konstnärer och samhällsdebattörer. MLDG har åsikter och hon kan vara obarmhärtig i sina domslut. Men också lättrörd. Den kroppsliga skörheten och den knaggliga vägen mot det oundvikliga slutet är en del av vardagen. Illa hör hon och ibland får gångturerna ställas in när knäna inte gör sin tjänst. Men hon tar det med gott humör.
Pandemin isolerar paret men trots allt var det en viss befrielse för dem båda att slippa vinka på Vänsterpartiet förbimarscherande 1 Maj-tåg. Det är nämligen tradition att de båda skall stå i fönstret och oupphörligt vinka. Och det tar en stund innan tåget har gått förbi. Författarinnan är försiktig och blir uppbragt när trottoarerna på Södermalm fylls av en obetänksam trängsel. Då får hon, med risk för livet, gå ut i körbanan.
Konstnären MLDG har alltmer flyttat sig från bildkonst till författarskap. Hon skriver: ”efter mina två retrospektiva utställningar på Dunkers 2010 och Färgfabriken 2017 tog romanskrivandet över”. ”Jag hade fått de bästa åren med konsten … Nu är det slut med det. Under början av tjugohundratalet gick konstlivet i dvala, många gallerier stängde, intresset och försäljningen av svensk konst devalverades, debatterna och samtalen försvann och därmed även mitt eget konstintresse.”
Det ligger väl någonting i detta. Ett stycke in på 2000-talet blir konsten i allt större utsträckning en fråga om representation och rättvisa åt alla som eventuellt har varit marginaliserade. Litteraturen har inte drabbats på samma sätt.
Ett av mina största intressen, vilket säkert är välkänt för mina läsare, är konstteori. För ett par dagar sedan skrev signaturen Erik:
”Sedan om konst. Konst i vid mening omfattar väl även populärkultur. Beatles utövade konstnärlig verksamhet. Varje film från Hollywood är ett filmkonstverk. I den meningen utövar konsten ett oerhört inflytande. Hur har inte Hollywood påverkat värderingar och världsåskådning i västerlandet? Det är möjligt att konst i en snävare och mer elitistiskt sammanhang inte påverkar världen. Men visst påverkar konst i form av populärkultur som film, foto och musik världen fruktansvärt mycket. Reklam är ju i någon mening konst syftande till att påverka våra konsumtionsmönster. Genom att med bilder och musik förmå oss att känslomässigt knyta an till och åtrå varor och tjänster påverkas vi dagligen av reklam. Och jag tycker att reklam faktiskt, vitt förstått, är att förstå som en typ av påverkande konst.”
När jag skriver om konstens närmast obefintliga påverkan på samhället avser jag bildkonsten. Och dessutom speciellt under de senaste decennierna då konsten fått en allt starkare politisk profil. Ser man tillbaka på modernismen kan man naturligtvis tala om en samhällelig påverkan genom form, ofta som symbol för livsstil. Men det sker då främst genom formestetiken.
Det är en helt annan sak med litteraturen. Det räcker med att nämna Gabriel D’Annunzio vars poetiska ådra fördes ut i hans sätt att leva (formidabel överdådighet) och hans interventioner i politiken (ockupationen av Fiume/Rijeka i Kroatien och utropandet av självständighet). Detta och dess fortsättning med ett bittert samarbete med Mussolini blev inte särskilt lyckat och lägger en påtaglig sordin bakom det glada utropet ”Fantasin till makten”.
”Konst i vid mening” kan omfatta det mesta. Så är det äldre konstbegreppet funtat: Ni vet att det där med att det är en konst att gå på lina eller att baka en pizza. Men avser man vad som ingår i det moderna konstbegreppet blir det mindre. Populärkultur, liksom reklam kan ingå men då måste konstvärlden bekräfta det. Det händer ibland att dylika produkter kommer med på utställningar men de intar generellt sett en blygsam plats. Man bör komma ihåg att man aldrig kan avgöra om ett objekt är ett konstverk eller ej (men man kan oftast misstänka att så är fallet). Vi vet ju sedan gammalt att Duchamps pissoar är exakt lik en fungerande icke-konst sådan. Men konstvärlden har bekräftat just ett exemplar. Den principen gäller numera för alla verk.
