Vilks.net

”Nude” kallas utställningen som nu pågår på Fotografiska museet i Stockholm. Ett 30-tal kvinnliga konstnärer ”utforskar” den nakna kroppen. Ingen speciell nyhet, uppgörelsen med den kvinnliga modellen har pågått länge. Det är säkert trevligt bra och med korrekt representation osv. En av fotograferna, Leah Schrager, har med mindre lyckat resultat gett sig in i konstteorin och klagar:

”Om modellen också är konstnären vad gör då en nakenbild till konst? Om en manlig fotograf fotograferar en naken kvinnokropp betraktas det ofta som konst. Men om modellen själv är konstnären är det inte det.” (svt)

Detta elände tar aldrig slut, den ständiga förväxlingen mellan kategori och kvalitet. Leah Schrager kan naturligtvis kalla sig konstnär och en hyggligt bra sådan vilket bland annat framgår genom artfacts. Att hon inte har nått de stora höjderna hänger säkert samman med att hennes politiska hållningar inte går samman med vad konstvärlden fascineras av just nu och att vägen till eliten inte brukar gå genom instagram. Artfacts raknar henne bland de 100 000 bästa konstnärerna i världen. Ett givet skäl är att det är svårt att bortse från det spekulativa i hennes bilder. Utvikningsmodellen som genomgår lite formell justering för att se ut som konst.

Konsten och konstnären, ett alltmer avancerat problem. Om konstnären har uppfört sig olämpligt (enligt nu gällande regler) skall denne straffas med att uteslutas från framträdanden i konstvärlden – om det inte är möjligt att komma åt problemen juridiskt. Det kan bli diskussioner om var gränserna skall dras. Kommer konstnären på rätt sida är det en fördel med uppmärksamheten.

Men bortsett från detta är konstnärens person väsentlig som kontext för de verk som visas. En och annan konstnär vill undvika att visa upp sin person, t ex den framgångsrika målaren Tschabalala Self. Men redan det faktum att hon framträder i artnet och berättar om att hennes konst skall vara i förgrunden är tillräckligt för att väcka ytterligare intresse för henne. Sedan är det givet att nästan alla konstnärer alltid kommer att säga att deras verk är huvudsaken. Men det är naivt att tro att man kommer undan med det. Self säger i artnet:

“I actually prefer people not to know any real facts about me,” Self said earlier this summer. “It’s more interesting for them and for me, for people to just assume things and then for there to be ambiguity about whether or not it’s true.”

“Whatever they come up with I am sure will be more interesting than the truth,” she added.

Klart att när det dyker upp svarta konstnärer på ett sätt som varit okänt tidigare blir det frågor om hur dessa upplever sin roll i konsten. Och för alla andra blir det ungefär samma sak. Konsten har svårt att göra sig gällande på egen hand eftersom det mesta har gjorts vad gäller form och provokationer. Vad som finns kvar som eldfängt är mer eller mindre förbjudet. Därför får konstnärerna vika ut sig i reportage vilka väcker långt större intresse än stillsamma recensioner med svårbegripligt innehåll.

En och annan konstnär har satt sig själv i sitt absoluta centrum Ironin är ofrånkomlig men det ligger något i det som Ben Vautier har praktiserat.

Robert Stasinski har recenserat Warszawautställningen (Aftonbladet). En utmärkt recension. Han är övervägande negativ vilket är ett nödvändigt kriterium om den här utställningen skall fortsätta till nästa bedömningsnivå. Först och främst måste konsensusagenterna bli upprörda och övertygande kasta fram att det här var inte alls bra. Provocerad förstås. Om någonting i konsten äger ett värde är en förutsättning att standardkritikern reagerar. Det är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. Utställningens möjligheter, som jag ser det, ligger i att den kan öppna en diskussion om vad politisk konst är för något, vilka som skall få vara med och om det i längden är bättre att betrakta det politiska som ett konstnärligt material trots det moraliska dilemma man kan hamna i.

Vare det som det vill, den här meningen av Stasinski är i min smak: ”När en nationellt sanktionerad konsthallschef utmålar sig själv som en underdog, med hjälp av konstnärer som anses sakna megafon och som beskrivs som en del av en politiskt utsatt minoritet skaver något rejält.”

Om han inte är alldeles förvirrad är det klart att konsthallschefen Piotr Bernatowicz är en underdog i konstvärlden. Och eftersom han inte kan åberopa mycket mer – han har ingen politisk position utanför konsten – är han just underdog. När han väljer konstnärer som inte är välkomna i samtidskonstens elitdivision är det fråga om en minoritet. Majoriteten följer den rekommenderade regelboken. Bernatowicz chanser att lyckas sätta sig upp mot samtidskonstens effektiva maktapparat är dock mycket små. Men möjligen kan den här utställningen bli intressant.

Stasinski menar om mitt bidrag: ”Lars Vilks fyller flera rum med sina uttjatade rondellhundar och några Nimisskulpturer”. Man kan tycka att rondellhundarna är uttjatade. Men om det är så då borde det vara möjligt att göra en utställning med dem i Sverige och det borde också vara möjligt att trycka dem i medierna. Tydligen finns det en del liv kvar i detta material som dock mest har varit en irritation för konstvärlden som helst vill bli av med problemet eftersom man kommer in på det för konstvärlden obehagliga ämnet Islam. Det jag vill sätta i verket är en utställning som visar det väldiga processverket Rondellhundens strövtåg och äventyr under 14 år. Vilken institution skulle våga det?