För trogna bloggläsare kan jag bara beklaga att det har blivit lite glest mellan posterna. Emellertid får jag ägna mig åt slutförandet av mitt utställningsmaterial. Med andra ord är det mycket strykande som pågår bittida och sent.
En sak kan vara värd att uppmärksamma. På Kunstkritikk skriver Jacob Lillemose om en tidigare opublicerad intervjuserie med Marcel Duchamp. Duchamp förordade att konstnären skulle hålla sig utanför kommersialismen. Det är svårt att föreställa sig en sådan möjlighet idag. På Duchamps tid var konsten inte integrerad i samhällslivet vilket onekligen och effektivt är fallet nu. Man kan tala om en alltför lyckad integration. Det som finns kvar är den aldrig uppgivna tanken på att konsten utövar motstånd, ett motstånd mot kommersialism och kapitalism, mot orättvisor och för övrigt vad som är lämpligt och acceptabelt att visa motstånd mot.
Man skulle kanske tycka att konsten kan upprätthålla sitt avstånd till integration och kommersialism genom att den har skapat sitt fullödiga proletariat då det finns alltför många olönsamma och ouppmärksammade konstnärer. Men det är inget riktigt alternativ eftersom alla dessa strävar efter att komma in i värmen. Lillemose vill tänka sig en kritisk konst som befinner sig utanför konstvärlden, dvs. det blir då inte en kritisk konst utan en kritik. Svårigheten som med all sannolikhet är oöverstiglig är vem som skall beakta och bekräfta denna kritik. Någon kritik i största allmänhet är svår att föreställa sig och det som här antyds är trots allt en kritik som axlar konstvärldens bördor och anpassning.
”På Duchamps tid var konsten inte integrerad i samhällslivet”
Just så och det ledde så småningom till att det estetiska uttryckssättet helt förändrades.
Vad är inte integrerat i dagens samhällsliv? Jo, blogossfären! Där finns motståndet, bra som dåligt, där finns kritiken mot falskhet och orättvisorna. Därför reagerar etablisemanget så aggressivt med nyord, fördömmanden, demonisering. Där ser vi att vänster-höger så som det brukar uppfattas inte längre finns osv. Därför dyker vi upp på utställningen Lars och inser vikten av ditt och andras bloggande och inser att ännu ett varv i estetikens idéhistoria är på väg att födas.
Nu är jag ju av den åldersstegna sort, som aldrig fick möjligheten att gömma mig bort under diagnoser som DAMP eller ADHD – det fanns inte på min tid, liksom Whip Lash. Men jeg reagerer på artiklens ordljud:
”For ham er den sociale lidelse ikke nødvendig for at skabe god kunst. Det forholder sig snarere omvendt. Penge er en forhindring for at skabe god kunst. Som han siger: «En nutidig kunstner kan være et ægte geni, men hvis han spoleres eller besmittes af en strøm af penge omkring ham, så vil hans geni fuldstændigt smelte og reduceres til det rene ingenting.»”
Vilken svensk social arbetare vill kunne fatta detta helt paradoksala utsago? Jag kan inte. Kan någon förklara skillnaden mellan social lidelse og ingen pengar?
Tankar i ämnet:
http://www.avpixlat.info/2013/06/19/hur-skulle-wilhelm-moberg-skildrat-var-tids-stora-samhallsomdaning/#more-62259
grattis på födelsedagen!
Christina
Beppe Grillos vänner,
Bloggsfären är väl näst intill helt inlämmad i dagens samhällsliv?
Däremot ät väl samhällslivet ännu inte helt inlämmat i bloggsfären… Men det är nog bara en tidsfråga ändå. Och då gäller det nog att hålla i hatten, som aldrig förr!
Ta Luften ur Luft –
Dela Ljus är ju tufft –
De möts.
Medan Droppens Kuber
Eller Formens Hagel
Sluts.
Hinnor löses aldrig helt
Lukter uppstår igen.
Hetsa Hettan
Och med en Blond pust
Över din vanmakt
Smiter Ångan.
Angående världen, även den av konst – Emily Dickinsons smörblommedoftande eteriska intellekt sjunger en drygt sekellång, självironisk, lovsång till fåfänglighetens ära;
Och det är väl vackert så.
(tolkat idag, av mig, gratis, anonymt och ödmjukt, men med IP-adress och korrekt kontaktinformation tillgänglig för ansvarig utgivare)