Idag når rasisttemat nya litterära höjder när en av de mest expressiva har fått plats i DN med sina tangentslag. Henrik Arnstad är en man som obestridligen kan man få fram det mesta i ämnet genom styrkan av sin inbillningskraft. Han är författare, i någon mån historieintresserad, men framförallt politiskt upptänd. Han har länge sett det aningslösa Norge sjunka ned i fascismens och rasismens avgrund och i sin artikel om det förlorade Norge arbetar han upp sig till extatiska höjder. Vad månde bliva av Arnstad, skall han ta steget fullt ut och gå in i deckarbranschen?
Bland de otaliga texter som skrivs med vibrerande trend kvalar också Andreas Ekström i SDS in. Ekström prövar på att försvara Protestera på bal i kåseriets form. Men man märker snart att han varken är ute efter att roa eller inta en ironisk distans. Såsom det är brukligt i genren skall han lära medborgaren att tänka det enda rätta. T ex lär han oss om negerbollen: ”Genom att tillräckligt många människor har beslutat sig för att uttrycket är förlegat så har den samhälleliga normen ändrats.” Och det är tänkvärt alldeles särskilt om man applicerar tanken på den lilla rondellhunden öde: Inga profeter kan avbildas i offentliga och relevanta sammanhang. Detta skall man alltså förstå genom att ett tillräckligt antal människor har funnit att uttrycket är förlegat.
I sin iver att slå fast rättfärdigheten formulerar han t o m en intressant tes: ”Men att protestera är alltid rätt. Att välja ett offentligt sammanhang är alltid modigt.” Här förefaller det som om han uttalar ett intensivt stöd för rondellhunden.
För ett halvår sedan skrev Gunno Klingfors om Wagners Parsifal (SVT). Även han eldar upp sig ordentligt och ser Wagners konst som en rasistisk fara liksom att den, och här får han in en gammal slagdänga, hävdar att den högsta konsten endast kan skapas av ”vita kristna heterosexuella män.” Jag har dock lite svårt att tro att operaentusiasternas skulle drabbas av rasistiskt trauma ens efter fem timmar av Parsifal. Klingfors önskar en gedigen varudeklaration men jag skulle tro att det är bortkastad möda. Folket i övrigt är förmodligen helt ointresserade av Wagners operor och följer nog hellre Allsång på Skansen. Jag skulle t o m tro att merparten av samtidens uttalade antisemitister knappast känner till Wagner. Men man vet ju aldrig, eller som Woody Allen säger: ”Jag kan inte lyssna på så mycket Wagner. Jag får lust att invadera Polen.”
Praktiskt taget alla är överens om att Wagner var en obehaglig person och då inte bara för hans antisemitism. Men samtidigt är han det besvärliga exemplet på konstnären som alls inte är god men likafullt skapade verk som fortsätter att fängsla kultureliten.
Inte mycket tycker Arnstad är bra i Norge just nu.
Sverige har som tröst i alla fall ännu så länge kvar det goda i form av stridshingsten Reinfeldt, enligt
Arnstad ett europeiskt föredöme.
Olika falla ödets lotter.
Hej Vilks! Är du en godhetens konstnär med verk som fängslar kultureliten och dess svans (dit jag ev. räknas, ’svansen’ alltså)? Jag vet inte själv varför jag läser dej, när jag nu inte bryr mig om konst i övrigt, utom det som frugan drar med mej på. Jo, ditt teoretiserande, förstås. Å dina rätt snälla överhalningar.
Wagner och Konrad Lorenz är två av mina idoler. Wagner för sin musik, och nobelpristagaren Lorenz för sina geniala teorier som bygger på etologisk forskning. Långt efter att jag tagit dem till mitt hjärta fick jag veta att de varit nazister. På den tiden kunde man skilja på konst och person, och jag fortsatte att dyrka dessa två. Jag såg en svensk kompositör sitta på sin soffa och storgråtande utbrista: Lyssna på Basgångarna G (Molly).
Och jag lärde mig lyssna på basgångarna och resten av Wagners produktion. Lorenz lärde jag känna på egen hand långt innan nobelpriset. Han förklarar det ingen vetenskapsmänniska sett. Dagens latoxar citerar och prisar varandra. De letar efter vetenskapliga svar under gatlyktorna och hittar inga förlorade nycklar. Lorenz gick ensam in i mörka skogen och letade och där såg han lösningar på problem ingen ville ta åt sig av, därför att han varit nazist. Det är ganska märkligt att ett svenskt skolsystem producerat en befolkning som bedömer ett verk beroende på en människas hudfärg! – förlåt – åsikter!
Molly,
Men du C (Molly) – är du verkligen säker på att det är skolsystemet är ägget…?
…i någon mån historieintresserad…ha, ha!
De höga mål skolan har, demokrati, yttrandefrihet eller jämlikhet (mellan kön och raser) borde ge något uttryck hos befolkningen. Om det inte gör det, så kanske man ska leta efter en medfödd rasism? Eller för få fritidsgårdar, som nu är populära förklaringar till mänskligt beteende.