Konstteoretikern Peter Osborne, som jag skrev om för några dagar sedan, är föremål för Sven-Olov Wallensteins intresse (Kunstkritikk). Wallenstein recenserar hans bok Anywhere or Not at All. Boken innehåller inga märkvärdigheter utan slår fast det som de flesta samtidskonstintresserade bör känna till: Samtidskonsten är mycket samtida, den skapar inget större intresse utan för sin egen sfär något som delvis beror på dess speciella konstspråk. Detta konstspråk med vilket man verkar säga mycket utan att egentligen komma ur fläcken men som i sina slutsatser brukar samla sig kring ett engagemang i några av vår tids stora politiska och sociala frågor.
Nå, Wallenstein inleder beklagande över konstens ”treenighet”: pengar, kändisskap och kulturellt kapital. Men detta är inte något som kännetecknar äkta internationell samtidskonst, Den vänder sig ständigt i avsky mot dessa företeelser och tar sitt ansvar för världens ömmande frågor och tänker sig kunna lämna mäktiga bidrag till det politiska landskapet. Bidragen har inte kunnat leva upp till ambitionerna men i denna del av konstvärlden fortsätter man envetet att hamra på rättvisekravet. När man talar om kvalitet i konsten studsar man gärna på sådana glada formuleringar som den här (dagfärsk) ”nya och överraskande genomlysningar av vår tids frågor om demokrati, rättvisa och engagemang”. Eftersom konstriktningen den socialkritiska salongskonsten numera är verksam alltifrån de stora biennalerna till de kommunala konstprojekten kan man tycka att konsthistorien har gått till en inflatorisk slutstation. Även här finns en knorr som Wallenstein självfallet måste lufta, spänningen mellan den linjära och icke-linjära konsthistorieskrivningen. I denna motsättning dyker det självfallet upp en given värdering: Tillhör man den internationella samtidskonsten (alltså den äkta, inte den kapitalistiskt förfallna) skall man avvisa den linjära historien. Ett argument för att göra detta är att samtidskonsten har lämnat traditionen och att dess referenser strömmar in och ut från alla håll. Jag tror inte att det hjälper, samtidskonsten har sin linjära struktur i Duchamp-konceptkonsten-postmodernismen. Därmed bröt man modernismens hegemoni och inledde den långa klagovisan över modernismens orättvisor vilket hjälpte till att styra in konsten i dess nutida bana där rättvisekravet kunde förvandlas till konstnärlig kvalitet. Onekligen tycks man då definitivt ha brutit med sin historia, estetiken omsorgsfullt förvandlad till politisk aktivitet och med viljan att starta lämpliga politiska diskussioner i angelägna frågor (diskussioner uteblir förstås men viljan den är god).
Wallenstein får också tillfälle att ventilera sitt favoritämne, den spekulativa estetikens möjliga förbindelser med samtidskonsten. Han använder sig av Osborne kritik av Kant, en kritik som jag har tjatat om i åratal. Kant inleder den moderna konsten men det är inte några stora bidrag han kommer med i förhållande till efterföljarnas enorma tillägg och överdrifter samt konstnärernas villighet att ingå i projektet. Hela den spekulativa estetiken är naturligtvis ett tyskt hjärnspöke (och som egentligen inte är någon dum idé om man inte tar den på fullt allvar) utan någon verklighetsförankring men det fungerade: Vi fick den moderna konstvärlden. Och nu har vi fått den internationella konsträttvisan. Förmodligen är det inte så svårt att utveckla en linjär historisk förbindelse mellan dessa. Med den oundvikliga utgångspunkten att konstbegreppet expanderar, först genom de svindlande symbolvärldar som geniet utmanar världen med, sedan en alltmer aggressiv formestetik tills formerna har tagit slut för att sedan flytta konstens identitet till ett socio-politiskt innehåll. Den senare uppgiften är för övrigt fullföljd och det mödosamma och komplexa återtåget till formen är nog den väg man måste vandra. Så vi kan måhända få oss en dos av neospekulativ estetik vad det lider.
