Intresset för granskning av äldre litteratur är för tiden djupt engagerande. Det senaste tillskottet är Barna Hedenhös som drabbats av den återkommande åkomman rasism & värderingar som inte sammanfaller med den egna samtiden. Rätt mycket har skrivits om detta, man kan t ex se artikeln som serietecknaren Kolbeinn Karlsson har författat i Expressen. Han påtalar de allvarliga felen med ”oförlåtliga karikatyrer” och otidsenliga könsroller. Och han ser en fara som måste undvikas, att framtida konstnärer kan begå svåra misstag: ”Men böcker med klart förlegade och kränkande budskap behöver problematiseras, så att vi till exempel inte ser framtida konstnärer (som Wirsén) göra samma misstag igen.”
Som brukligt är berör Karlsson yttrandefriheten med en föraktfull eftersläng: ”Det finns kanske de som redan nu pratar om kränk och muttrar om yttrandefrihet. Friheten att uttrycka rasistiska och sexistiska klichéer”
Man får anta att det som Karlsson tänker sig representera är den rätta normen som händelsevis har infallit just i vår tid. Om den inte har det, och det förefaller trots allt rimligt, borde vi fundera på vilka klichéer och stereotyper som är gångbara anno 2013. Och det är inte särskilt svårt. Exempelvis kan man studera floran av artiklar i ämnet röja upp otidsenligheter.
Annars får man säga att uppröjningen i opassande litteratur enligt identitetspolitikens värdegrunder är ett oförargligt nöje med betydande nyhetsintresse. Tanken är naturligtvis att man genom rättelser skall fostra barn och konstnärer till att förstå mångfaldens rättvisekrav. Och det är en gammal idé, en eufemism ersätter eller slätar över något som har fått lägre värde. T ex fanns det en gång ”städare” som blev ”lokalvårdare” och så var det problemet löst.
Norrmän får man alltid ge sig på. Där finns ingen tidsaspekt
Ehsan Fadakar klarade sig genom JK:s stoppnålsöga med bla motiveringen att ” även för sådana yttranden som av en bred allmänhet uppfattas som stötande måste det finnas ett vidsträckt utrymme.”
Ärendet har föredragits av någon Nedim Salcic.
Någon undrar förstås om utfallet blivit detsamma om man i Fadakars text byter ut norrmän till araber.
Vi har ju också serien: Vanför, ofärdig, handikappad, funktionshindrad.
Det PK nitiska haveriet kommer att omnämnas i historieböckerna med samma förundran som efter 2dra världskriget: Hur kunde detta hända?
CeDe,
Visst är det så men byta-ut-exemplet bör man vara lite försiktig med. Med den leken kan nämligen vad som helst bevisas.
Exempelvis ”Du tycker att tyskar är högljudda och fräckt markerar solstolarna med handdukar vid poolen men byt ut begreppet tyskar mot funktionshindrade fattiga så ser du hur orimligt ditt resonemang är!”
Somliga mer villiga än andra, Cecilia. Ge eftertanken en chans.
LH,
Jodå, jag är tålmodigheten själv. Och eftertanken nog lite eftertänksammare, än när den är påkallad?
En gång i tiden drömde vänstern om ett framtida paradis på jorden – ”det klasslösa samhället” !
Vägen dit var lång och hård men värd att kämpa för.
Lenin som var en otålmodig man tyckte att man borde påskynda utvecklingen – en elit borde ta makten och skapa den ”socialistiska människan” – en ny och bättre slags människa som passade att leva i ”det klasslösa samhället”.
Så starkt var hoppet om ett framtida paradis att otaliga människors i de flesta länder därefter ägnat sina liv åt att försöka förverkliga dessa drömmar. Trots att målet med tiden blivit alltmer otydligt och numera inte ens kan skönjas i ett avlägset fjärran.
Kvar finns idag endast idén om en överlägsen elit som ska uppfostra oss alla . .