1407: Snart utställning

Postat den 2013 3 december av Lars Vilks

Om någon skulle ha missat det är det således på lördag i denna vecka som min Stockholmsutställning öppnar. Mellan 20 och 30 målningar visas och enligt min egen uppfattning är Stockholmsutställningen strået vassare än den i Malmö. Jag håller fast vid mitt A3 format även om det vore lockande att pröva duk och större mått. Trots allt är utställningen både en del i projektet och ett minimalistiskt koncept i sig själv. Formatet A3 kommer från det grafiska blad som det danska tryckfrihetssällskapet lät trycka upp 2010. Därmed finns det en anknytning till just detta format, liksom, naturligtvis, till A4. När de två mordbrännarna, med föga framgång, slog till 2010 fanns hela den grafiska upplagan av RH i huset. Jag hade då med stor möda signerat tusen exemplar. Originalteckningarna fanns där också. Men ödet ville annorlunda och även om originalteckningarna aldrig har hängts offentligt kan det mycket väl bli en premiär under nästa år.

 

För den som vill se en del av det som skall ställas ut finns bilder på Rönnquist & Rönnquist. Återgivningen är inte den bästa, det är svårfotograferat.

 

En av målningarna som kommer att visas är Zorns Sjöbloms eka. Originalet är en tvåmetersmålning från 1912. Den väckte på sin tid viss oro i leden eftersom damen som befinner sig i ekan skrevar en smula när hon drar i årorna. Nedan visas min målning i ett tidigt stadium. På lördag kan man alltså se det slutliga resultatet på Galleri Movitz.

 

Jag kan inte förneka att jag är lockad av att måla mig genom hela konsthistorien. I varje fall så långt att inga av de centrala gestalterna i internationell och svensk kanon skulle saknas. Den som lever får se. Nu får vi se om årets julklapp blir en säkert inpackad rondellhund.

zorn eka

Publicerat i om utställningar m m, Projekt | 7 kommentarer

1406: Konst och brott

Postat den 2013 2 december av Lars Vilks

Signaturen ”anon” kom för några dagar sedan med en kommentar som jag fanns intressant. Han skriver om konsten och juridiken:

 

”Juridiken kommer i andra hand. Du har väl själv haft din dos av klammerier med rättvisan. Men rättvisan är en reaktiv historia. Den har endast en normerande inverkan på konst. Konst är, kan man säga, närmre brottet än vad den är straffet.”

 

Det som slår mig här är vem som representerar konsten i det uttalandet. Konsten finns ju bara genom dess representanter och deras uppfattningar. Och som vi vet är det den internationella samtidskonsten som idag utgör normen. Jag är visserligen med på att konsten, som överskridande verksamhet, inte nödvändigtvis måste beakta lagen. Lagen sköter visserligen sitt men det kan gå för sig att passera den med konstvärldens benägna godkännande. Konflikten mellan lagen och konsten finns i att ett konstverk kan vara av hög kvalitet och samtidigt ett lagbrott. Ett bra exempel är Dan Wolgers försäljning av Liljevalchs bänkar, där han för egen räkning lade beslag på pengarna. Han fälldes sedan i tingsrätten och sålde sedan det oöppnade kuvertet med domen – som konst. Alla kunde vara nöjda, konstvärlden såg det som ett kvalitetsverk, konstnären gjorde en god affär och lagen upprätthölls. Här är det en enkel affär med rättvisans reaktion. Jag vill mena att så länge verkligheten rimligtvis kan glida undan i en estetisk fiktion stämmer det som ”anon” skriver.

 

1980 skapade Alice Beberman ett antal dräkter som i grov textil framställde nakna människor. När en performance genomfördes i Liverpool arresterades utövarna och kom sedan att dömas till 14 dagars fängelse. I det här fallet är det klart att rättvisan var reaktionär och att domen inte hade någon utsikt att bli normerande för konsten.

 

I sina vilda konstnärliga experiment hade Otto Muehl bland mycket annat sex med minderåriga. Det gick inte för sig och han fick tillbringa ett antal år bakom lås och bom. Säkert var det så att för Muehl var brottet närmre än straffet, men inte ens den avancerade konstvärlden kan tänkas ställa upp på en sådan hållning. Ett mera aktuellt exempel, som jag redan har nämnt, är paragrafen om hets mot folkgrupp. Dan Park fälldes för den liksom den danska performancekonstnären Firoozeh Bazrafkan. Jag tror säkert att dessa båda ser brottet som intressantare än rättvisans ingripande. Men återigen kan de inte sägas vara representativa för konstvärldens uppfattningar i frågan. Den konstnärliga fiktionen har sina gränser och i sådana fall får den assisteras av rättvisan vilket inte möter några större protester. Konstvärlden har sina normer och när de inte efterlevs blir resultatet uteslutning (ej iakttagit decorum) eller juridiken (någon eller något har kommit till skada på ett omotiverat sätt).

 

Det är möjligt att jag kan ha missförstått ”anon” men i så fall får han återkomma med ett klargörande.

 

 

Publicerat i konstteori | 1 kommentar

1405: Dags för en ledig dag

Postat den 2013 30 november av Lars Vilks

Snart, om inte omedelbart, vore det påkallat att införa åtminstone en SD-fri dag i veckan för medierna. Men jag förstår att SD är det bästa som, ur debattörernas synvinkel, kunde ske i svensk politik. Och skrivandet skapar vågor av harm. Denna sport är tämligen oskyldig eftersom det är ungefär samma argument som vevas runt och dessutom är det tvivelaktigt om det förändrar något bland alla dem som har placerat sig i något bestämt åsiktsbås. De som befinner sig utanför läser förstås inte alla dessa debattörer och undkommer därför debattyran. Skulle denna flod av inlägg leda till något kan jag tänka mig utropandet av livlig förekomst av strukturell fascism i Sverige.

 

Kartellen har surfat väl på SD-vågen och lyckats med att väcka uppmärksamhet och i det närmaste skandal. Sådant stoff är hett, självklart har konsten ingen som helst ensamrätt på provocerande skandaler. Nå, lite fiktioner vore inte så mycket att bråka och inte ens om den, som i det här fallet, är sprungen ur en propagandamaskin. Fiktionerna gör sig bäst när de kan göra sig tillräckligt estetiska, distanserade och tvetydiga, kort och gott är det bäst och effektivast med ett ointresserat välbehag. Emellertid drabbas Kartellen av det kränkta samhällets alltmer normerande och reglerande beteende. Åkessonpåhoppet är knappast kränkande men kränkningens nära släkting, hotet, har också börjat leva ett eget liv. Idag är ett dödshot ett dödshot även när det är helt uppenbart att det skall förstås metaforiskt. Uttalar man ett metaforiskt dödshot för att förstärka sin retorik blir det vanligen polisanmälan och dryga böter. Men det finns otydliga delar i denna nyordning, angående vem som är svag och vem som är stark och vem som förtjänar att få sina fiskar varma.

 

Bäst är nog att betrakta Kartellen som expressionister som agerar utan distans men som eo ipso skapar ett uttryck som betraktaren kan ge estetisk mening såsom ett avtryck av skaparens inre liv. Det går sedan bra att projicera sina egna fantasier och utvikningar ad libitum.

 

Publicerat i debatt | 17 kommentarer