1406: Konst och brott

Signaturen ”anon” kom för några dagar sedan med en kommentar som jag fanns intressant. Han skriver om konsten och juridiken:

 

”Juridiken kommer i andra hand. Du har väl själv haft din dos av klammerier med rättvisan. Men rättvisan är en reaktiv historia. Den har endast en normerande inverkan på konst. Konst är, kan man säga, närmre brottet än vad den är straffet.”

 

Det som slår mig här är vem som representerar konsten i det uttalandet. Konsten finns ju bara genom dess representanter och deras uppfattningar. Och som vi vet är det den internationella samtidskonsten som idag utgör normen. Jag är visserligen med på att konsten, som överskridande verksamhet, inte nödvändigtvis måste beakta lagen. Lagen sköter visserligen sitt men det kan gå för sig att passera den med konstvärldens benägna godkännande. Konflikten mellan lagen och konsten finns i att ett konstverk kan vara av hög kvalitet och samtidigt ett lagbrott. Ett bra exempel är Dan Wolgers försäljning av Liljevalchs bänkar, där han för egen räkning lade beslag på pengarna. Han fälldes sedan i tingsrätten och sålde sedan det oöppnade kuvertet med domen – som konst. Alla kunde vara nöjda, konstvärlden såg det som ett kvalitetsverk, konstnären gjorde en god affär och lagen upprätthölls. Här är det en enkel affär med rättvisans reaktion. Jag vill mena att så länge verkligheten rimligtvis kan glida undan i en estetisk fiktion stämmer det som ”anon” skriver.

 

1980 skapade Alice Beberman ett antal dräkter som i grov textil framställde nakna människor. När en performance genomfördes i Liverpool arresterades utövarna och kom sedan att dömas till 14 dagars fängelse. I det här fallet är det klart att rättvisan var reaktionär och att domen inte hade någon utsikt att bli normerande för konsten.

 

I sina vilda konstnärliga experiment hade Otto Muehl bland mycket annat sex med minderåriga. Det gick inte för sig och han fick tillbringa ett antal år bakom lås och bom. Säkert var det så att för Muehl var brottet närmre än straffet, men inte ens den avancerade konstvärlden kan tänkas ställa upp på en sådan hållning. Ett mera aktuellt exempel, som jag redan har nämnt, är paragrafen om hets mot folkgrupp. Dan Park fälldes för den liksom den danska performancekonstnären Firoozeh Bazrafkan. Jag tror säkert att dessa båda ser brottet som intressantare än rättvisans ingripande. Men återigen kan de inte sägas vara representativa för konstvärldens uppfattningar i frågan. Den konstnärliga fiktionen har sina gränser och i sådana fall får den assisteras av rättvisan vilket inte möter några större protester. Konstvärlden har sina normer och när de inte efterlevs blir resultatet uteslutning (ej iakttagit decorum) eller juridiken (någon eller något har kommit till skada på ett omotiverat sätt).

 

Det är möjligt att jag kan ha missförstått ”anon” men i så fall får han återkomma med ett klargörande.

 

 

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

1 svar på 1406: Konst och brott

  1. Cecilia skriver:

    Jag uppfattade Anons “Konst är, kan man säga, närmre brottet än vad den är straffet.”, något mindre verklighetspraktiskt än i Lars exempel. Det ska bli spännande att, förhoppningsvis, få läsa vad Anon själv tänker om det hela.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.