1428: Svåra våndor

Postat den 2014 18 januari av Lars Vilks

I det senaste numret av Paletten skriver Sinziana Ravini om curateringens historia. Hon skriver ”curatering” och inte det slappa ”curering” som annars brukar dominera som ordval. Man får hoppas att det hjälper till att skapa lite stadga i konstvärldens svårmodiga svenska där man eljest får den tvivelaktiga glädjen att om och om igen läsa att man ”fokuserar” och ”lyfter fram”).

Nå, klart som korvspad att Ravini går ut med ett postkolonialt perspektiv. Läsaren får veta att ”Curatorn är en västerländsk uppfinning, en neokolonial produkt som sprider och sedimenterar västerlandets absoluta värden – nyheter, mobilitet och kapitalflöden.”

Det är alldeles riktigt men frågan är om dessa värden är negativa. Nyheter och mobilitet kan man knappast invända emot (vad skulle vara alternativet?) och kapitalflöden gillar man inte om man är starkt vänsterorienterad. Om Ravini avser okontrollerade kapitalflöden med förödande utsugning som följd är det förstås ett problem men man får nog säga att curatorns eventuella delaktighet på sin höjd är symbolisk.

Ravini antyder hierarkier i curatorleden. Hon framhåller att Gunnar B. Kvaran (aktuell som curator för den nyss avslutade Lyonbiennalen) tillhör de mindre respekterade. Som chef för Astrup Fearnley-museet i Oslo har han haft Lundin Oil som sponsor. Men mycket mer än så får man inte veta om de mindre respekterade. Hon nämner också att Venedigbiennalen alltid har hållit sig med curatorer från Västeuropa och USA. Dock har det blivit ändring på det sedan Okwui Enwezor fick uppdraget att curatera nästa års Venedigbiennal.

Svårmodigheten i Ravini och många andras skrivningar om konstens postkoloniala tillstånd andas en evig visa om västvärlden ständiga förtryck. Västvärldens konst med curatorn i spetsen utövar den globala samtidskonsten som en otrevlig spridning av det västerländska konstbegreppet. Problemet är att det inte finns något alternativ. Helt eller delvis glömda konstnärer utanför den västliga sfären har på senare tid ägnats uppmärksamhet. Med få undantag (t ex konceptkonsten i Brasilien och Argentina) kan det i bästa fall röra sig om hyggliga uppföljare på någon av modernismens ismer. Den etnografiska sektionen finns ju, men den väcker inte tillräckligt intresse. Kritikerna hamnar istället i en cirkel där de representerar och sprider precis vad de kritiserar. Möjligen kan man skjuta in att, åtminstone en del, av dessa kritiker har en utopisk agenda, att verka för revolution och antikapitalism.

Det bittra erkännandet av det västerländska, och enbart västerländska konstbegreppet (som inte minst är ett instrument för kritisk granskning av, ja den gamla harangen men dock, kön, klass, migration, etnicitet, hierarkier osv.) är en västerländsk uppfinning vill man inte tillstå eftersom det skulle betyda en maktdemonstration. Men det blir inte bättre av att relativisera kring det fumliga antropologiska konstbegreppet (som också det är en västerländsk uppfinning).

Ett exempel på detta svårmod utgör boken The Global Contemporary and the Rise of New Art Worlds. Den är skapad utifrån ett forsknings- och utställningsprojekt i Karlsruhe. Jag är enig med recensenten i Artreview. Även västvärlden kan lämna ett och annat bidrag till den globala mångkulturen.

01 global cont

 

Publicerat i Böcker, konstteori | 1 kommentar

1427: Anna Odells återkomst

Postat den 2014 16 januari av Lars Vilks

Ingen tvekan om att Anna Odells film Återträffen är en imponerande fortsättning efter hennes psykiatriska drama 2009. En sådan inledning på en konstnärlig karriär kunde verka omöjlig att följa upp. Men hon lyckades, åtminstone delvis, med det. Återträffen är visserligen en rumsren och hyllad film men den har också blivit kontroversiell och föranlett en omfattande diskussion på kultursidorna. Med Återträffen har hon lyckats justera sin konstnärliga identitet från den mot lagen brytande konstnären till den seriöse filmaren.

 

Anna Odell kan sägas passa in i samtidskonsten med sitt socialkritiska arbetssätt. Gör hon det på rätt sätt för att passa in i konstprofilen? Enligt Anders Johansson (Aftonbladet) är det dels för enkelt (Magdalena Ribbing-etik) och dels alltför individualistiskt (konstnären som fetisch). Johansson passar på att formulera konstens credo: ”individualismen och kapitalismen måste bekämpas. Om man inte anser det, varför ägnar man sig då åt konst?” Det kan tyckas stämma om man kastar en blick på samtidskonsten. Generellt sätt har det blivit så att konstnärerna har kommit att representera samtidskonstens samhällsansvar och att de flesta kan ersättas, utan någon större förlust, av någon annan. Vid närmare påseende ser man dock att stjärnkonstnärerna inte saknas. I konsten råder ingen demokrati, några är värda mycket mer än andra och beundrade som sådana. Å andra sidan är det få konstnärer som inte skulle skriva under Johanssons credo, men konsten har alltid lyckats med att ha dubbel bokföring: myten om den romantiske konstnären är i själva verket inte någon myt utan en realitet; ”kampen” mot kapitalismen finansieras av den kulturstödjande kapitalismen.

 

Dan Jönsson (DN) är också kritisk, filmens ”glidningar mellan det fiktiva och det dokumentära skapar en vaghet som gör att också filmens ärende blir tvetydigt. Är den verkligen ute efter att konfrontera det förflutnas demoner, eller är den mest en postmodern lek med identiteter och realitetsplan?”

Nils Forsberg (Expressen) replikerar” ”Jag trodde ju att det var poängen med konst, att den inte måste gå ihop, att den inte behöver gå ihop, att dess ärende inte behöver vara tydligt definierbart. Att den inte är en esteticerad pamflett för konstnärens åsikter.”

 

Estetiken är i samtidskonsten (i motsats till modernismen) sekundär medan innehållet är det primära. Det är så man brukar beskriva konstens paradigmskifte under 1990-talet. Men det finns hakar. Samtidskonsten beskrivs och presenteras ur ett socialkritiskt perspektiv. Det är det som gäller och det brukar inte finnas någon större motsättning i de konstskapande teamen (konstnärer, kritiker, curatorer osv.): att verksamt agera i ämnesramarna ”kön, klass, hierarki, etnicitet etc.” Och onekligen finns det ganska många exempel på konstnärer som aktivit verkar ”rakt av”, man vill det och det med sin konst vilken får exemplifiera det viktiga budskapet. Men det rör sig ändå om undantag. Konstens traditioner sitter nämligen djupt, det rör sig om ett områdes identitet: ”Du skall icke illustrera utan tvärtom frammana otydllighet och poetisk obegriplighet – dock utan att förneka dina goda, men mångtydiga, avsikter.”

 

Om jag förstår Anna Odell rätt är hon en ”rakt av-konstnär”. Inte på så sätt att hon på något sätt skulle nonchalera form och framställning men att det inte är där sakens kärna vilar. Om sin Okänd, kvinna 2009-349701 uttryckte hon att hon ville diskutera psykiatrin. Och jag antar att Återträffen handlar om att diskutera mobbning. Jönssons funderingar om postmodern fiktion/verklighet är säkert inte objektet för filmen. Återträffen är uppenbarligen en bra film men är den också bra konst i konstvärlden? Var hör den hemma? Spelar det någon roll, kanske någon invänder? Jo, det gör det, nämligen hur den skall läsas och bedömas. Det kan ju vara så att Odell har lämnat konstvärlden för att ta klivet in i filmvärlden med en dramadokumentär. Där råder andra regler än i konstvärlden.

Publicerat i debatt, Konstkritik, konstteori | 38 kommentarer

1426: Förlustens företräde

Postat den 2014 14 januari av Lars Vilks

Kahnemans bok, som jag skrev om i förrgår, föranleder mig uppmärksamma ett självklart men oöverskådligt fundament. Bokens styrka ligger i mångt och mycket i att han redovisar forskning istället för att spekulera över hur sakernas tillstånd kunde eller borde vara.

 

En viktig iakttagelse som är bekräftad av forskning men som inte torde överraska någon är att: ”Människor och andra djur kämpar hårdare för att undvika förluster än för att skaffa sig vinster.” Det man har, har man, alltså i grunden ett revir av uppfattningar och identitet. Kahneman citerar en biolog som påpekar att ”när en revirinnehavare utmanas av en rival är det nästan alltid innehavaren som segrar – för det mesta inom loppet av några sekunder.”

 

Två saker, dels i praktiken en motvilja mot förändringar och dels reaktionen mot kritik, hänger samman med detta. Man kan beskriva detta som förluster eller hotande förluster. Reaktionen efter kritik ger en inte alltför överraskande förklaring till vad som ger upphov till debatter. Utmana ett revir och det blir liv i luckan, skriv berömmande och det händer just ingenting. Eller för att se värderingen: Den som t ex refuseras känner en besvikelse som är betydligt större än den glädje man upplever när man blir godtagen. Kahneman redovisar en omfattning forskning som konsekvent visar detta.

 

Tillämpar man det här på politiken får man inse att det inte går att förändra särskilt mycket, inte ens sådant som kan tyckas vara angeläget och behjärtansvärt. Det hjälper inte att koppla in ”System 2” (se alltså föregående post om System 1 o 2), när det handlar om att förlora eller ge upp det man äger och kontrollerar. Då aktiveras automatiskt ”System 1”. Efter hand har politiken anpassat sig till denna aspekt på realpolitik. De olika partierna får ägna sig åt i stort sett samma frågor och komma med förslag till förändringar som appellerar till System 1. Så har reglementet utformats i dagens politik och man kan utan vidare byta frågor och förslag med varandra. Här gäller det att kunna peka på att regeringen har gjort fel innan de har övertagit oppositionens motförslag och gjort det till sitt. Detta politiska system blir i sig något som man är ovillig att förändra. Skulle det dyka upp något annat parti som drar fram problem som inte tillhör agendan kan man räkna med att det uppstår en intensiv revirstrid mot detta. Och skall man följa biologens slutsatser kommer den rådande ordningen att segra.

 

Revirstrider mellan regering och opposition är däremot en annan historia. Eftersom folket önskar sig vinster utan förluster kommer de i huvudsak att följa sin intuition om hur en regering har lyckats eller inte. Förr eller senare kommer man att övertygas om att det inte har hänt något eller att det har blivit sämre. Då byter man regering. Som i sin tur och tämligen snart drabbas av samma kritik.

 

Publicerat i Böcker, debatt | 12 kommentarer