Jag har just läst Daniel Kahnemans bok Tänka, snabbt och långsamt. Det kan vara värt att offra lite tid åt den. En av hans grundläggande idéer är att dela upp människans tänkande i två system. System 1 som fattar snabba beslut på intuitiv basis och System 2 som tänker efter. Eftersom vi inte minst lever i en tid med snabba ryck och ständigt krav på uppmärksamhet har System 1 ett ordentligt försteg. Om man t ex uppfattar någon avvikelse från sin norm eller den gällande normen låter man sig raskt se en regel, finna en förklaring och ställa en prognos. Vi ser det ofta i krönikor och debattartiklar. Oftast är det här fråga om att säga något som verkar intressant eller upprörande. Efterklokheten hamnar i bakvatten eftersom den ofta renderar tämligen ointressanta reflektioner. Eller alltför komplicerade. Efterklokheten (System 2) kan visserligen motbevisa mycket av det som halkar ur hågade debattörer och opinionsbildare, men det tar tid och när saken kommer upp till ytan är händelsen i regel förbrukad. Alternativet, i t ex mera långkörande debattämnen är att efterkloka tankar kan bemötas med ett ny intuitivt baserat stoff; merparten av publiken nöjer sig med alltför enkla förklaringar och påståenden.
Kahneman behandlar en rad fenomen som kan ses i anslutning till detta. Riskbedömning är ett sådant. Händer det en olycka blir det lätt ståhej och krav på att åtgärder måste vidtas eller att åtgärder borde ha vidtagits. Mera sällan görs en djupare analys om vilken sannolikhet som risken vilar på. System 1 är synnerligen benäget att se risker. Jag kan själv vara ett exempel på risk och riskbedömning. När jag skall någonstans eller skall framträda upplevs min närvaro som riskabel och för många människor obehaglig. Det kan komma en terrorist. Vi ett tillfälle skulle jag tala för en intern grupp i ett managementprogram. Lokalen var ett av många konferensrum på ett hotell. Hotellet gjorde bedömningen att det var säkrast om man flyttade föreläsningen till ett annex. Man kan roa sig med att bedöma vilken risk som faktiskt förelåg. Förmodligen var risken att hotellet med alla dess gäster skulle omkomma i en tillfällig brand betydligt större. Men risk är ett vinnande argument emedan man inte kommer ifrån att även det mindre sannolika kan inträffa. Men tendensen att gå från det enskilda eller möjliga enskilda fallet till en allmän regel är ett vinnande inslag i all politik. Det ger intryck av omtanke och är lätt att förstå.
En annan faktor, som man lätt förbiser, är slumpen. Ovanliga händelser inträffar ständigt, det intressanta är att när de för konsekvenser måste det finna en förklaring. Slumpen eller turen är ett alltför simpelt argument. Vi matas därför ständigt med alla möjliga sinnrika förklaringar till det som sker omkring oss. Historien är en sammansättning av omfattande slumpmekanismer men har i efterhand konstruerats till en logisk ordning. Från den är det inte ovanligt att man gör prognoser för vår egen framtid: System 1 är i ständigt arbete. Kahneman är skeptisk till prognoser. Som han har visat i en rad studier är expertprognoser det sämsta man kan tro på. Experter framträder i medierna men det krävs att experten har något intressant att komma med. Experten kommer därför att bli särskilt otillförlitlig men det gör ingenting eftersom det finns två enkla utvägar. Framtiden ligger i framtiden och en expert som har haft fel blir sällan uppmärksammad. Om det ändå skulle vara så att experten ställs till svars för sina felaktigheter har han en rad ursäkter: ”Jag hade nästan rätt”, ”det tillkom en rad oförutsägbara faktorer” etc.
De bästa prognoserna kan man, enligt Kahneman göra med enkel statistik. Han har nog rätt i det. Han påminner om den viktiga faktorn ”regression i förhållande till medelvärdet”, alltså att en företeelse eller vad det är över tid kommer att avvika från medelvärdet i den ena eller den andra riktningen.
System 1 är dock kung. Men det kan vara värt att inte glömma bort System 2 istället för att tjuta med vargarna.
