1428: Svåra våndor

I det senaste numret av Paletten skriver Sinziana Ravini om curateringens historia. Hon skriver ”curatering” och inte det slappa ”curering” som annars brukar dominera som ordval. Man får hoppas att det hjälper till att skapa lite stadga i konstvärldens svårmodiga svenska där man eljest får den tvivelaktiga glädjen att om och om igen läsa att man ”fokuserar” och ”lyfter fram”).

Nå, klart som korvspad att Ravini går ut med ett postkolonialt perspektiv. Läsaren får veta att ”Curatorn är en västerländsk uppfinning, en neokolonial produkt som sprider och sedimenterar västerlandets absoluta värden – nyheter, mobilitet och kapitalflöden.”

Det är alldeles riktigt men frågan är om dessa värden är negativa. Nyheter och mobilitet kan man knappast invända emot (vad skulle vara alternativet?) och kapitalflöden gillar man inte om man är starkt vänsterorienterad. Om Ravini avser okontrollerade kapitalflöden med förödande utsugning som följd är det förstås ett problem men man får nog säga att curatorns eventuella delaktighet på sin höjd är symbolisk.

Ravini antyder hierarkier i curatorleden. Hon framhåller att Gunnar B. Kvaran (aktuell som curator för den nyss avslutade Lyonbiennalen) tillhör de mindre respekterade. Som chef för Astrup Fearnley-museet i Oslo har han haft Lundin Oil som sponsor. Men mycket mer än så får man inte veta om de mindre respekterade. Hon nämner också att Venedigbiennalen alltid har hållit sig med curatorer från Västeuropa och USA. Dock har det blivit ändring på det sedan Okwui Enwezor fick uppdraget att curatera nästa års Venedigbiennal.

Svårmodigheten i Ravini och många andras skrivningar om konstens postkoloniala tillstånd andas en evig visa om västvärlden ständiga förtryck. Västvärldens konst med curatorn i spetsen utövar den globala samtidskonsten som en otrevlig spridning av det västerländska konstbegreppet. Problemet är att det inte finns något alternativ. Helt eller delvis glömda konstnärer utanför den västliga sfären har på senare tid ägnats uppmärksamhet. Med få undantag (t ex konceptkonsten i Brasilien och Argentina) kan det i bästa fall röra sig om hyggliga uppföljare på någon av modernismens ismer. Den etnografiska sektionen finns ju, men den väcker inte tillräckligt intresse. Kritikerna hamnar istället i en cirkel där de representerar och sprider precis vad de kritiserar. Möjligen kan man skjuta in att, åtminstone en del, av dessa kritiker har en utopisk agenda, att verka för revolution och antikapitalism.

Det bittra erkännandet av det västerländska, och enbart västerländska konstbegreppet (som inte minst är ett instrument för kritisk granskning av, ja den gamla harangen men dock, kön, klass, migration, etnicitet, hierarkier osv.) är en västerländsk uppfinning vill man inte tillstå eftersom det skulle betyda en maktdemonstration. Men det blir inte bättre av att relativisera kring det fumliga antropologiska konstbegreppet (som också det är en västerländsk uppfinning).

Ett exempel på detta svårmod utgör boken The Global Contemporary and the Rise of New Art Worlds. Den är skapad utifrån ett forsknings- och utställningsprojekt i Karlsruhe. Jag är enig med recensenten i Artreview. Även västvärlden kan lämna ett och annat bidrag till den globala mångkulturen.

01 global cont

 

Det här inlägget postades i Böcker, konstteori. Bokmärk permalänken.

1 svar på 1428: Svåra våndor

  1. CeDe skriver:

    Finns ingen kommunist som inte suktar efter kapital, eget eller andras!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.