Göteborgs konstmuseum öppnade för ett tag sedan utställningen ”En målad historia”. Utställningen tar upp 1800-talets svenska historiemåleri. Ett, kan man säga, djärvt ämne med tanke på vad som producerades av de svenska salongsmålarna. Nå, i den intressanta katalogen betonar Kristoffer Arvidsson att det rör sig om ett forskningsprojekt där man sakligt vill belysa en sida av konsthistorien som betraktas som marginell. Att historiemåleriet – i dess officiella, akademiska salongsgestalt – har hamnat i marginalen är ganska lätt att inse. Inte bara det att prakten och sensationen i anekdotisk form överväldigar betraktaren, konstnärerna förbröt sig också mot en av konstens oeftergivliga (nästan) regler: Du skall icke illustrera. I målningarna gestikuleras det, pekas, man gör miner; allt för att berättelsen skall bli förståelig. Och få är de överlevande från denna period. Tysken Adolph von Menzel har klarat sig och väl också fransosen Ernest Meissonier med sina respektive favoriter Fredrik den store och Napoleon. Men så har vi svenskarna som under den aktuella tiden, alltså senare delen av 1800-talet, inte har någon alternativ konsthistoria. Svenskarna var mangrant salongsmålare och därför ser den svenska konsthistorien så långt lite annorlunda ut än den internationella (i praktiken Paris). Till yttermera visso råkar det vara så att den svenska konsthistoriens mest framstående exempel på historiemåleriet inte är någon marginell produkt, klassikern Gustaf Cederströms Karl XII:s likfärd. Den finns i två versioner. Helt ensam är den inte, det svenska historiemåleriet har även avsatt Gustaf Hellquists brandskattning av Visby, Nils Forsbergs döende franska hjälte, George von Rosens Erik XIV men dessa lider något för mycket av sitt anekdotiska framställningssätt eller i Forsbergs fall av strategisk sentimentalism. Möjligen kan man skjuta in J. H. Höckerts slottsbrand som också får räknas till överlevarna. Däremot inte Höckerts Drottning Kristina son beordra avrättning av sin hovstallmästare. Det är ett rent pek och poseringspekoral. Den får dock – i tidens anda – en välvillig behandling i katalogen emedan det är ett av de få fall då en kvinnlig regent får ta plats på duken.
Självklart är Cederströms målning en patetisk hyllning till den svenske hjältekonungen och en uppmaning till nationell samling. Det vore inte otänkbart att anmäla den senare versionen av likfärden för rasism då den är etniskt rensad. Visserligen bara på fransmän men de har ersatts av etniska svenskar, några t o m blonda. Därmed kan man förstå att flera av skribenterna gör sitt yttersta för att dekonstruera målningen. Cederström var helt såld på att måla karoliner men det är alldeles riktigt som det sägs i katalogen att han lyckades bara en gång. Intet av det han presterade går upp mot likfärden och det är förstås ett besvärande faktum när forskningen skall ta hand om detta verk som normalt inte brukar nämnas med någon större entusiasm. En av författarna är besviken på att filmen Kalabaliken i Bender (1983) inte lyckades få publiken (eller kritiken) med på noterna (som Cederström lyckades med). Författaren ställer nu sin förhoppning till att Roy Anderssons kommande film om Karl XII skall lyckas bättre med att få bort den numera så oönskade nationella symbolen. Dagens konsthistoriker är uppenbart benägna att i sina texter vara öppet ideologiska.
Det torde nu vara allmänt bekant att likfärden som Cederström skildrar den, aldrig har ägt rum. Konstnären har hämtat en felaktig uppgift från Jöran Nordbergs bok om Karl XII (1740). Särskilt autentisk är den inte heller i andra delar (bortsett från soldaternas rekvisita). Eftersom konstnären t ex har porträtterat sig själv i spetsen för truppen råder vissa kronologiska problem.
Det man inte berör i texterna och som jag menar är det bärande elementet i likfärden är själva målningen. Efter en rad misslyckande bestämde sig Cederström för ämnet, lade upp en skiss och visade den för sin lärare i Paris, Léon Bonnat. Denne avrådde honom men Cederström insisterade och så gav han sig på ett företag som han inte borde ha lyckats med. Framför allt kan man beundra hans kompositionsidé med soldaterna i en omvänd s-form och det lite bisarra inslaget när de dyker upp bakom bergssidan där det plötsligt verkar vara väldigt smalt. Standaret har han också fått till på ett imponerande sätt. Och så kontexten, det tragiska slutet på den svenska stormaktstiden. Vilka slutsatser man skall dra av den saken är, såsom råder i konsten, betraktarens egna funderingar.
