Det är inte ovanligt att konstvärldens aktörer överskattar konstens kraft och möjligheter att påverka världen. En närmast religiös sida av saken som står i bjärt kontrast till den postmoderna dekonstruktionen och den vanliga tanken på att konsten är en social konstruktion. Emellanåt har vi konstnärer som tror på ännu mer, på konstmaterialets andliga egenskaper i kvasivetenskapliga termer och uppenbarligen New Age-influerade.
Jag tänker särskilt på den uppburna och framgångsrika performancekonstnären Marina Abramovic. Artfacts rankar henne som nummer 58 i världen. Naturligtvis en imponerande position som hon förtjänar även om jag tycker att hon var bättre förr och allra bäst när hon arbetade med sin tidigare partner Ulay. Det blir lite smålöjligt när hon envist framhäver kristallernas påverkan vilket hon har manifesterat i skulpturer. Dessa skall amn ställa sig intill och då mottaga energigivande impulser. Se t ex mai.art.
I fjor gick hon ut med trädkramning och trädkonversation och fick tydligen med sig en rugbyspelare från Wales. Hela saken självfallet utan någon som helst ironi.
Så var det dags för ännu en av favoritrepriserna. Antirasistiska symbolhandlingarna; idag genom att Disney tar bort några filmklassiker (Expressen). I och för sig är det inte något som är en historisk nyhet. Varje tid har sina idéer om historierevisioner. Det är naturligtvis utomordentligt lätt att utifrån vår tids uppfattningar finna moraliska fel i historien. Man kan vara säker på att en fullständig korrigering är en mäktig uppgift men den blir ändå inte så stor eftersom den begränsas till vad som för tillfället fångar uppmärksamheten. Man kan nog tillägga att de oegentligheter som pågår i många länder världen över inte tillhör prioriteringen.
Det har diskuterats en del om den åtalade rapparen Yasin skall nomineras av P3. Ett inslag i diskussionen har varit att hans texter är fiktion. Men Sven Anders Johansson menar att ”argument hämtade från en litterär kontext inte per automatik i ett annat estetiskt sammanhang. Är Beethovens femte symfoni fiktion? Är Beatles låtar fiktion? Är orden i Young & Heartless verkliga eller overkliga när en åhörare sjunger med under ett liveframträdande?” (Aftonbladet)
Ja, det brukar framhållas att konsten bygger på fiktion. Men hur ligger det till med Beethovens femma? Eller för den delen bildkonsten som har bidragit med ”konkret konst”. Alltså en konst som inte refererar till något annat än sig själv. T ex Mondrian, Rothko, Barnett Newman, Frank Stella osv. Ofta blir det ändå referenser antingen genom att konstnären deklarerar någon avsikt eller att det uppstår genom kritikernas försorg. I sådana fall är det lätt att tala om konstens fiktion. Men går det att undvika fiktion och nå fram till ”verkligheten”? Under postmodernismen drog man saken till sin spets och menade att all återgivning är berättelser eller avbildningar som alltid befinner sig på ett avstånd från verkligheten. Så även vetenskap. Redan Heidegger menade att vetenskapen var en form för religion. När det gäller den konkreta konsten, ta t ex en vit kub, bär den med sig en given fiktion: att vara konst. Konst är också påhitt och därför hjälper det inte att skapa något som skall vara verklighet i sig. Med konsten följer också den estetiska berättelsen vilket gör att vi också kan inlemma Beethovens femma i en sådan kategori.
Sedan har man anledning att inte utan vidare svälja den postmoderna tanken att allt är ett pfund och att inget är bättre än något annat. I princip kan det vara riktigt men vi kommer ändå att värdera de återgivningar vi möter på olika sätt. Somliga som mer trovärdiga än andra. Konstens berättelser och objekt är inte lämpliga som trovärdiga källor utan har en annan roll och ingår i ett spel med uttryck och tolkningar där allt vilar på osäkerhet om vad det betyder. Men eftersom vi kommer att utgå ifrån att det betyder något förefaller det rimligt att söka nagla fast denna betydelse. Det är förstås inte möjligt på annat sätt än att man kommer överens om att acceptera en viss tolkning, vilket naturligtvis innebär en given osäkerhet som när som helst kan revideras.
Det går att överföra dessa resonemang till politiken men där är inte målet att utvinna estetiska upplevelser utan istället att gripa verkligheten och övertyga publiken om att något är på ett visst sätt. I regel är dessa verklighetsbilder förslag på normer men även aktiviteter för att motarbeta motståndare och anklaga dessa för att föra fram osanningar och myter.
