Konstkritikern Thomas Millroth har skrivit (SDS) om Dan Park och hans utställning på Rönnquist & Rönnquist. Emellertid är det inte kritikern man hör utan snarare en affekterad ideolog. Jag tycker dock att man kan begära av en kritiker att denne gör analys istället för att slå fast sådant han tycker passar i sitt politiska program. Nivån blir därefter. Han beklagar att han inte kunde delta i demonstrationen, då hade han kunna hjälpa till med att skandera ”Nassesvin, nassesvin!” Nivå och ridå.
Kritiker som har farit ut inför en konstutställning finns det ganska gott om. Det blir då gärna uttalanden som ”Och denna samling av de grövsta oanständigheter ställer man ut till beskådande utan att tänka på de fatala konsekvenser det kan medföra” (Albert Wolff om impressionisterna 1876). Millroths bidrag i denna genre är bland annat att vidareutveckla (troligen är Martin Aagård den som först använde det) epitetet ”vidrig” om Dan Parks konst. En ny ism på gång, ”Vidrigismen”?
Millroth utgår ifrån att Dan Park är rasist och att han är SvP:s man: ”Park har lyckats göra ikoner som passar Svenskarnas parti. För det är i den kontexten hans affischer ska förstås. Med sina rasistiska budskap dissar han alla riktiga gatukonstnärer [det här är en gammal goding: ”riktiga” konstnärer i motsats till ”oriktiga”]. Rasism är alltid rasism.” Skulle inte en konstkritiker kunna ta reda på hur det förhåller sig och på vilket sätt hans konst skulle vara rasistisk? Det förefaller som om Millroth har återfallit i någon form av bokstavlig tolkning: Det man tycker sig se är det som är. Marcel Duchamps Fountain ser ut som en pissoar, alltså är det en sådan. Men det är det ju inte eftersom däremellan kommer konsten. Dan Park säger sig vilja ifrågasätta det politiskt korrekta och det kan man väl få göra. Med utställningen önskade man skapa en saklig diskussion eftersom Dan Parks tingsrättsdom menade att hans bilder inte kunde leda till en sådan. Om konstnär och gallerist har gjort något fel i detta kan man naturligtvis diskutera. Men när en kritiker inte ens vill pröva något annat än det han redan har bestämt sig för kan man bara sucka tungt.
Lägg märke till den här meningen: ”Den konstnärliga friheten anser han [Rönnquist] vara hotad, eftersom yttrandefriheten begränsas av att hets mot folkgrupp är förbjudet.” Självklart handlar det inte om det utan om hur paragrafen ”hets mot folkgrupp” skall tolkas. Och hur den skall tolkas i en konstkontext.
Kritikern tänker sig att applåderna för Park kommer från ”yttersta högern”. Liksom begreppet ”rasism” har vi här att göra med politiska slagord, tanken att det endast finns två avgrunder, den goda och den onda.
Millroth avslutar med en förhoppning om galleriets framtid: ”Vem vill ställa ut där efter detta?”
Thomas Nydahl har uttalat sig på ett lite annat sätt än Millroth (Occident): ”Är det ’hets mot folkgrupp’ Dan Park ägnar sig åt? Nej, det är det förvisso inte. Det spelar ingen roll att extrema politiska grupperingar i naziträsket älskar honom. Det spelar ingen roll vad andra försöker kapa en människas gärningar för. Det är hos själva ursprungsgärningen – i Parks fall satir, ironi och politiskt förankrad humor – som vi måste göra bedömningen.”
”Men jag kan aldrig gå med på våld mot motbjudande åsikter.”
Han föredrar att låta polisen göra det åt honom? Hans artikel går ju ut på att rättfärdiga just att använda våld mot för honom förhatliga åsikter? Eller inte ens det, för honom förhatliga uttryck snarare. För vad Dan Park verkligen tycker vet varken Thomas Millroth eller jag. Personligen tror jag att tredje rikets versioner av Thomas Millroth hade klassat Dan Park som en utövare av entartete kunst även där.
Millroth, är så dum, så okunnig, så unket anpassad till de nya kraven på medborgarna att man blir illamående. Han uttalar sig om avsikten med konst på ett vernissage han inte besökt! Han litar helt på de politiska vindarna rätta riktning, och fabulerar en analys utifrån – ingenting! Han ser bilder med mörkhyade män och som om man trycker en pipande gummileksak på magen så ropar han; Rasism -Rasism. Han nosar sig till ett politiskt budskap och hamnar i – den yttersta högern! Någon förvånad? Han hade velat stå bredvid pöbeln och spotta på de besökare som åtminstone gjorde ett försök att sätta sig in i Dan Parks tankevärld. Men inga försök av ”konstrecensenten” att se någonting annat än Rasism, Nazism, Parks motbjudande åsikter och hans offerkoftor. Undermåligt, Millroth, helt enkelt Botten.
Kan inte låta bli att tänka på all underbar satir som Monthy Pyton gänget bjöd på med mäster verket ”Life Of Brian” som jag tror var förbjuden i Norge i ca 20år efter den hade släppts….
Om det skulle släppas en liknande film satir/komedi om Islam hur skulle då vårt ”Moderna samhälle” reagera?
Mvh Johan Wahlström
Eller tänk om ”massan” i filmen uttrycker en annan åsikt.
Istället för ”we are all individuals”, säger massan att vi; ”alla gillar olika” och Eric Idle säger att ”jag gillar inte alls olika”, utan ”jag gillar ett homogent samhälle”. Vad skulle hända då?
Måste man gilla olika?
Personligen gillar jag dem som hyser ungefär samma åsikter som jag själv, vilket kanske kvalificerar mig som …………….
Denna film skulle göras om med ett ”annorlunda” perspektiv. Tänk bara på de olika ”revolutionära grupperingar” och de ”problematiseringar av deras agenda och namn” som de tvingas genomgå.
Life Of Brian slapp gjennom sensuren i Norge samme år som den ble stoppet, med noen begrensninger: http://no.wikipedia.org/wiki/Profeten_Brians_liv_og_historie
Men det er interessant å tenke på hvordan en Dan Park ville blitt tatt i mot i Norge. Så langt har jeg ikke funnet saken omtalt i norske medier. (Jeg har sendt et tips til en av de større mediebedriftene, men tviler vel på at det blir fulgt opp, PK står sterkt i Norge også.)
Jag tycker mig skönja två oklarheter som grundproblem.
Dels oklarheten i begreppet ”hets mot folkgrupp – i konstkontext” och dels konstnärens oförmåga att förmedla ”satir, ironi och politiskt förankrad humor” i sin konst.
Monty Pyton var ju lite bättre på det.
Millroth uttrycker sig naturligtvis såsom hans skrå och arbetsgivare förväntar sig av honom. I en teokrati hade han gjort samma sak.
Hoppas att både galleristen och Park gör sig en liten hacka på det här, de är värda det. Jag tror att jag applåderar lite också faktiskt, och ändå är jag inte yttersta höger.
Intressant intervju i radioprogrammet Danmarks röst. Kapitalism är inte en ideologi, men behandlas så i de högljudda, etablerade delarna av dagens vänster som bland annat därför fastnar i moraliserande.
Krister:
Hets mot folkgrupp är nog svårdefinerat idag. Kanske det är dags för konsten att stiga ur det gängse samhället igen?
Och detta var en mycket intressant länk/erfarenhet:
https://www.facebook.com/events/545385422232275/545586852212132/?notif_t=event_mall_reply
Värd för alla att prova.