1990: Om frasliberaler

För några dagar sedan skrev Dan Jönsson (DN) om ”frasliberalerna” vilka han inte ger mycket för:

”Å ena sidan alltså en kör av rättfärdiga som unisont trumpetar ut sitt stöd för en attackerad konstnär, Lars Vilks, som – å andra sidan – inte på snart åtta år fått lov att visa den teckning för vars skull han hotas till livet. Inte någonstans. Inte en enda gång.”

Riktigt korrekt är detta inte. Men Jönsson har ändå en poäng, för vad är en utställning? I alla fall censurerades teckningarna i Tällerud och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Något naivt (men kanske ändå inte så dumt) sporde jag Moderna om de kunde tänka sig att göra en yttrandefrihetsgest med en mycket kort utställning, hänga upp dem och sedan ta ner dem. Det blev inget av det: ”Vi visar inte provocerande konst”. Helt riktigt, på Moderna visar man inte provocerande konst. Det var i varje fall mycket länge sedan man såg något sådant.

När Jönsson talar om ”frasliberalerna” får man beakta att konstvärlden inte riktigt tillhör den kategorin. Där är man inte ens frasliberal utan nöjer sig med att ta avstånd från våldet, hylla yttrandefriheten och markera sitt avstånd till Vilks. Inga utställningar i sikte här inte. De många vackra formuleringar som vi å sistone har sett kommer från gestalter som befinner sig på behörigt avstånd från utställningsverksamhet.

Å andra sidan vad är en utställning, alldeles speciellt i det här fallet? En aspekt av detta är publiceringar. Man kan ju tycka att de som skrivit vackra texter också skulle följa upp med publiceringar. Men jag kan förstå att man hejdar sig. Vi har länge haft en uttalad censur i den frågan och någon måtta får det ju vara på friheten. Eftersom Jönsson helt klart har en stående poäng kunde man med lite arbete löst det här problemet genom att publicera någon av mina pseudohundar. Ville man gå helt fri kunde man ha valt en av mina mariner, en fullriggare med en garanterad men samtidigt ytterst svårupptäckt hund någonstans bland pixlarna. Men text är en sak, bild är en annan.

Men åter till utställningar. För visst har teckningarna visats. 2009 på Galleri Granen i Sundsvall. Då var det fråga om teckningen överförd till vägg i stort format och kombinerat med en video som handlade om händelseförloppet. Att enbart ställa ut teckningarna kommer inte längre än till en ren demonstration. En utställning får beröra projektet, alltså processverket eftersom detta är saken alltsedan historien rullade igång. En utställning kan även genomföras utan teckningarna emedan den symboliska handlingen räcker mer än väl.

Teckningarna har ställts ut på och genom Rönnquist & Rönnquist. I den första utställningen 2013 visades enbart parafraser, galleristen ville inte gå hela vägen. När nyheten spred sig att det skulle bli en utställning blev det korsade klingor. Vi minns Ilmar Reepalus bevingade ord: ”Det är en ganska bedrövlig konst”, vilket var en förhandsrecension. Vidare direktör Bejzat Becirov som jämförde mig med Hitler. När utställningen väl öppnade förflöt allting lugnt. Ännu lugnare var det i den andra i Stockholm samma år. Inte heller vid det tillfället vågade man tillåta originalteckningarna. Dessa visades i Malmö 2014, en utställning som väckte obetydlig uppmärksamhet och som överhuvudtaget inte avsatte några reaktioner.

Teckningarna som utställningsobjekt är sålunda varken nödvändiga eller tillräckliga för att genomföra en utställning. Det rör sig på ett sätt om en symbolhandling, dvs. att det sker. Vad som faktiskt visas är inte avgörande. Vulgära reaktioner kan naturligtvis dyka upp när man minst anar det, men då är det den ursprungliga synden som är målet.

Skall man diskutera en intressant utställning av projektet är det en eller form för en dokumenterande installation där processen, reaktionerna och händelseförloppet kan visas. En historia om ett problem i vår tid. Konstvärldens avvisande inställning samt den ständigt växande rädslan gör det omöjligt. Och just här kan man ge Jönsson rätt. Borde inte frasliberalerna visa ett mera konkret intresse för något sådant?

För den som vill se något mera principiellt är här ett lästips (Information)

Det här inlägget postades i debatt, Projekt, yttrandefrihet. Bokmärk permalänken.

51 svar på 1990: Om frasliberaler

  1. sl skriver:

    Uppsjön av material på webben producerad av det etablissemang som inte greppar problemen med muslimsk invandring i ett land med kristen och sekulär identitet. RH är neutral, islam kränker.

    Sannolikt uppsåt är att låta dem som kränker visa det offentligt med sina egna handlingar. RH fungerar. I sig har RH inga egenskaper, men RH drar fram islams egenskaper i ljuset, genom islams anhängares verksamhet.

    RH ofarlig. Islam destruktivt. RH visar hur och varför.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.