Jag hinner med en del artiklar och en sådan har precis publicerats i tidskriften Kvartal. Det är en fortsättning på en tidigare artikel i samma tidskrift och handlar om konsten i Sverige.
-
Senaste inläggen
- 3266: Så kan det gå 2021 21 april
- 3265: Frågor och svar 2021 19 april
- 3264: Spontant 2021 19 april
- 3263: Zorn på Nationalmuseum 2021 16 april
- 3262: Galleristen som rationaliserade 2021 12 april
Bloggarkiv
Kategorier
Sidor
Blogroll
Vilks konsteori
Vilks projekt
Nya kommentarer
- Rhond om 3265: Frågor och svar
- Från Graven om 3261: Offer och yttrandefrihet
- Jor-El om 3264: Spontant
- SSAB om 3263: Zorn på Nationalmuseum
- minnesdagen om 3261: Offer och yttrandefrihet
- Rhond om 3263: Zorn på Nationalmuseum
- mohammad om 3261: Offer och yttrandefrihet
- mohammad om 3261: Offer och yttrandefrihet
- Från Graven om 3261: Offer och yttrandefrihet
- Lars Vilks om 3261: Offer och yttrandefrihet
Vilken läsning!
Lars Vilks
Bra artikel. Ett klargörande om Michel Foucault är dock på sin plats. Idéhistorikern Svante Nordin har formulerat det väl:
“I Humaniora i Sverige säger jag nästan ingenting om Foucault själv utan talar egentligen bara om hans inflytande i Sverige vilket är något helt annat som jag också här och var antyder. Dvs.: man får ofta sin Foucault via USA där man uppfattar honom som “metoden Foucault” osv. Kort sagt Foucaults efterföljare, är inte detsamma som Foucault själv.”
(http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur/litteratur-portraett/11252-angaende-humaniora-en-intervju-med-svante-nordin)
Upplysande och överblickbart credo.
“Att platsa på konstelitens lista?”
Här återkommer begreppet konsteliten, denna gång ur De Geers mun. Många kunder besöker Dylans konstutställning bara för att han är känd, lyder tesen. Jag invänder verkligen inte, jag håller med. Man kan också hävda att Dylans konstnärskap är i paritet med hans musikalitet. Om man vill, just de rätta humorbefriade tråkfarbröderna blir så underhållande arga då.
Däremot undrar jag; är det så att konsteliten är offentligt finansierad, och existerar som en konsekvens av statlig konstpolitik? Dylans “konst” vilar på att någon faktiskt köper hans sånger, men det finns naturligtvis krafter som vill skilja på konstens bruks- och bytesvärde, de brukar leva i offentliga monopol finansierade av andra, där kan man lätt tänka sig teorier till stöd för produktion utan behövande konsumenter.