Jag hinner med en del artiklar och en sådan har precis publicerats i tidskriften Kvartal. Det är en fortsättning på en tidigare artikel i samma tidskrift och handlar om konsten i Sverige.
-
Senaste inläggen
- 3328: I denna översvallande politik 2021 31 juli
- 3327: Bristvara adjektiv 2021 30 juli
- 3326: Forskningskonstens framtid 2021 28 juli
- 3325: Rätten att välja eller välja rätt 2021 26 juli
- 3324: Följa flocken 2021 25 juli
Bloggarkiv
Kategorier
Sidor
Blogroll
Vilks konsteori
Vilks projekt
Nya kommentarer
- Neuman om 3328: I denna översvallande politik
- Benke Anderzzon om 3328: I denna översvallande politik
- Jor-El om 3327: Bristvara adjektiv
- SSAB om 3327: Bristvara adjektiv
- CeDe om 3327: Bristvara adjektiv
- Le Bob om 3327: Bristvara adjektiv
- Le Bob om 3327: Bristvara adjektiv
- Yosip om 3327: Bristvara adjektiv
- TL om 3327: Bristvara adjektiv
- minnesdagen om 3327: Bristvara adjektiv
Vilken läsning!
Lars Vilks
Bra artikel. Ett klargörande om Michel Foucault är dock på sin plats. Idéhistorikern Svante Nordin har formulerat det väl:
“I Humaniora i Sverige säger jag nästan ingenting om Foucault själv utan talar egentligen bara om hans inflytande i Sverige vilket är något helt annat som jag också här och var antyder. Dvs.: man får ofta sin Foucault via USA där man uppfattar honom som “metoden Foucault” osv. Kort sagt Foucaults efterföljare, är inte detsamma som Foucault själv.”
(http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur/litteratur-portraett/11252-angaende-humaniora-en-intervju-med-svante-nordin)
Upplysande och överblickbart credo.
“Att platsa på konstelitens lista?”
Här återkommer begreppet konsteliten, denna gång ur De Geers mun. Många kunder besöker Dylans konstutställning bara för att han är känd, lyder tesen. Jag invänder verkligen inte, jag håller med. Man kan också hävda att Dylans konstnärskap är i paritet med hans musikalitet. Om man vill, just de rätta humorbefriade tråkfarbröderna blir så underhållande arga då.
Däremot undrar jag; är det så att konsteliten är offentligt finansierad, och existerar som en konsekvens av statlig konstpolitik? Dylans “konst” vilar på att någon faktiskt köper hans sånger, men det finns naturligtvis krafter som vill skilja på konstens bruks- och bytesvärde, de brukar leva i offentliga monopol finansierade av andra, där kan man lätt tänka sig teorier till stöd för produktion utan behövande konsumenter.