2436: Konstens smäktande ambitioner

Postat den 2017 20 september av Lars Vilks

Politiken erbjuder mycket för den intresserade – och det är många som är intresserade. Det går inte en dag utan ett otal objekt att ta ställning till. Ett erbjudande för alla känslostormar. Men jag tänkte skriva några rader om konsten som inte kan bjuda på några större sensationer. I dagarna har Göteborgsbiennalen öppnat. Den handlar om religion och det sekulära samhället. Det kan låta intressant är det naturligtvis i sig. Men så har vi det där med att konsten skall komma in någonstans och det är värre. Recensionerna har varit avmätta, se t ex Sinziana Ravini i Kunstikritik eller Johan Stenström i Expressen.

Den temalagda biennalen med åtföljande sociala och politiska ambitioner har varit med ett bra tag. Man kan nog säga att Okwui Enwezors Documenta 2002 satte en ordning som fortfarande gäller. Mycket teori och ett innehåll som kretsar kring postkolonialism och identitetspolitik. En övertro på konsten och gränslösa ambitioner brukar följa med på biennalscenerna. Samtidigt kan man konstatera att biennalerna fortsatt är den främsta samlingspunkten för aktuella trender. Detta beror också på att biennalernas curatorer hakar på och förstärker trenderna som man menar bör förankras i den oregerligt kapitalistiska och extremhögervridna värld som tycks vara nära sin undergång.

Men konstnärerna är på väg till biennaler, en karriär utan biennaler i konvolutet är inte mycket värd. Så får man göra så gott man kan enligt curatorns instruktioner. Alla biennaler följer inte detta schema. Nyss öppnade t ex Lyonbiennalen som är mera estetiskt orienterad. Men det är ingen inflytelserik biennal. Årets Venedigbiennal var inte heller högljutt socialkritisk men blev inte någon större succé.

Man får nog tänka sig att den här ordningen som alltså har pågått i ca 15 år borde kunna få fram något lite avvikande någon gång. Det kunde ju vara på tiden att någon gjorde en biennal om hur en biennal skall vara för att vara riktigt mycket samtidskonst. Vi kan ju alla hålla i ljuvt minne Toulouse-Lautrecs parodi på Puvis de Chavannes salongskonst. Notera de fina detaljerna som ängeln som håller en gigantisk målartub och klockan på portiken.

Publicerat i Biennaler | 8 kommentarer

2435: Intensiva dagar i politiken

Postat den 2017 17 september av Lars Vilks

Intensiva dagar i den svenska politiken. Upphetsningen är överväldigande. Nu har vi haft Kyrkoval. Stort, tack var en pr-insats från SD. Plötsligen vällde de röstberättigade upp från den som en gång var folkhemmet. Det nymornade intresset för kyrkligheten är en påminnelse om tillvarons oväntade mångfald.
Minst lika intensiv har diskussionen varit efter NMR:s demonstration i Göteborg. Den vanligaste, anklagande frågan har varit: Varför ingrep polisen och stoppade demonstrationen som skedde utan tillstånd. I andra sammanhang är det här med tillstånd något som man inte brukar nämna. Och det behövs inte heller. Det är inte nödvändigt att ha tillstånd. Dessutom är det i regel ingen bra idé att med våld försöka stoppa en demonstration. Polisen vet att det leder till mer elände än att låta den ha sin gång. Eftersom det är ytterst få som applåderar en manifestation av det här slaget kan man med stor sannolikhet konstatera att den inte gav NMR några större sympatier. De har redan gjort sig omöjliga och klänger sig fast vid samhällets regelverk om demonstrationer och yttrandefrihet som är svårt att ändra på. (GP)

Roliga nyheter dyker också upp. En imam i Malmö visade upp sina biologiska kunskaper om sambandet mellan grisar och homosexualitet. Behovet av Imamutbildning förefaller inte vara underskattat (Expressen).

Så har vi dagarnas stora nummer på FB. Invandraren som ankom med tre fruar till Nacka där kommunen köpt tre lägenheter för tämligen höga summor. Även om det förefaller egendomligt verkar det vara ett korrekt förfarande. Och bigami är i princip tillåtet i Sverige eftersom det följer av lagar som gäller i andra länder. Så kan det bli (Nyheter Idag).

SD har blivit ett gåtfullt parti även om det finns åtskilliga som har klara uppfattningar om vad de tänker sig att det handlar om. En från början underskattad motståndare som med lite för enkla sparkar. Hur skall man göra nu? Susanna Birgersson funderar i Expressen. Så dags att rycka upp sig till lite strategiskt tänkande istället för känsloutbrott.

Publicerat i politik | 96 kommentarer

2434: Den teologiska politiken

Postat den 2017 14 september av Lars Vilks

Så var det Kyrkovalet. Politiker och debattörer får ta på sig rollen som amatörteologer. Men det är inte teodicéproblemet eller eskatologiska fördjupningar som dryftas utan mer av handfast vara. Mattias Karlsson har jämfört Koranen med Mein Kampf, ingen dålig taktik eftersom det därmed blir ett omfattande mediebrus. Det är tämligen meningslöst att gå in i diskussion om den saken men Gellert Tamas (Aftonbladet) kunde inte låta bli och då hamnar man i samma spila. Tamas taktik är att citera GT där det finns gott om saftiga formuleringar (Herren var ständigt på dåligt humör vid den tiden). Självfallet är det inte läge att fråga sig om vilken giltighet dessa Skriftens ord har idag. Den moderna kyrkan har i sin vittomfattande liberala hållning knappast något till övers för den sortens arkaismer. Med Koranen är det lite annorlunda eftersom dess status som Guds ord är svårrubbat. När Tamas citerar Koranen blir det ett kärleksbudskap som han kopplar samman med Bergspredikan. Efter dessa teologiska utläggningar övergår Tamas till en omfattande harang om SD och nazismen. Den har dragits många gånger och det har visat sig vara en taktik som inte fungerar.

Det brukar sägas att om man tillräckligt ofta upprepar något som man önskar skall gälla blir det till slut sanning. Detta är emellertid inte korrekt. Vanligtvis urvattnas det sagda och betyder mindre och mindre.
Hela saken handlar om strategier och då bör man tänka strategiskt och inte utgjuta sig över det som hjärtat är fullt av.

En annan fråga som valsar runt i spalterna är NMR:s demonstration i Göteborg. Ganska många vill förbjuda den men det är problematiskt eftersom man då måste införa en gräns för vad en organisation får ha för åsikter. Det blir problem både på höger- och vänsterflygeln. Bäst är nog att låta NMR marschera runt fullt synliga istället för att låta dem agera underjordiskt. Några större sympatier lär de inte kunna vinna.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 71 kommentarer