Vilks.net

Föreläsningsteatern Muslim ban har haft sin emotsedda premiär. Som säkert de flesta känner till fanns det åtskillig kritik mot Amanj Aziz deltagande eftersom han inte har det bästa rykte. Å andra sidan skapade just detta stort intresse men frågan är om det förde saken framåt. För det är en sak snarare än ett stycke dramatik vilket framgår av recensionerna som inte är alltför entusiastiska. Något återhållsam får ändå kritiken vara eftersom ämnet vilar på stadig värdegrund med den vita mannens skuld och den gamla långköraren islamofobin. Framfört av män vilket kanske inte är taktiskt riktigt.

Man kan tycka att det blir tämligen tröttsamt att köra samma innehållsskiva gång efter annan men ämnet i sig är naturligtvis attraktivt och kontroversiellt. En sak man kan fundera på är om det här slagets aktiviteter skapar större förståelse för de problem man vill framföra. Jag tror det inte. Islam och den vite mannens skuld blir snarare utsatt för utnötning. Och lika bra det. Finns det ingen kreativitet i detta område?

Nedan kan man se recensionerna. Ja, här blev det recensioner i långa banor, konstsektorn kan vara grön av avund. En av recensenterna försöker finna paralleller till Joseph Beuys. Man kan ju alltid försöka. Några tar bladet från munnen andra är avvaktade. I en av recensionerna framgår att det hela slutade med sång. Om inte annat så såg det med sång.

Expressen
TimbroAftonbladet
GP
SvD
Aftonbladet

Konståret går mot sitt slut och vad som kan konstateras är att samtidskonsten (”contemporary”) har blivit mainstream och att den har blivit strängt politisk. Man kan tycka att konstens oförmåga att utöva något inflytande i det politiska livet skulle ha avmattat intresset. Men man får nog tala om att konstvärlden är intresserad och då är det fullt tillräckligt att producera för just den. Det blir lite tröttsamt och repriserna på postkoloniala projekt har sett sina bästa dagar. Ett antal gånger har man gett sig på den nordiska postkolonialismen. Ett sådant projekt går t ex igång på Konsthögskolan i Stockholm i december:
”Konferensen kommer lyfta ett flertal frågeställningar som rör samtida koloniala strukturer, inter-nordisk kolonisering av samer och inuiter, reflektioner kring terminologi som används i samband med att man talar om avkolonisering, vit övermakt.
Samtalen kommer fokusera på frågor kring avkolonisering och dess särskilda betydelse för boende i norra Europa idag.”

Skillnaden mellan politiken och politiken i konsten är att i konsten finns inget ansvar. Man kan lägga fram vad man önskar (givetvis enligt gällande värdenormer) och det är inte nödvändigt att förhålla sig till en kritisk omvärld. Motröster är oönskade och förekommer bara internt, dvs. man för en diskussion utifrån de diskursalternativ som finns tillgängliga. Vill man se det i ett större perspektiv är det naturligtvis fråga om en maktkamp. Det gäller att ta sig fram, bygga upp sina nätverk och göra karriär. Så går det också till i den större världen men det här handlar om att producera framgångsrik konst och att vinna definitionsrätten. Konstvärlden sliter förstås med vithetsnormen och de vita vet om det och kontrar med stora mängder postkolonialism, marginaliserade grupper, skuldbeläggning samtidigt som man viftar med kapitalismens och högervridningens faror. Jag får säga att det går rätt bra inte minst mot bakgrunden av att vitheten dominerar konstvärldens hierarki.