Man skulle kunna tycka att vandalerna som eldade upp en betydande del av Nimis borde ha upprört Länsstyrelsen. Elden åstadkom omfattande skador på reservatet. Men icke, istället blev det länsstyrelsens angelägenhet att utnyttja vandaltilltaget för att förhindra att det återställdes. Där gick man alltså så långt att reparationerna av de små delar som överlevde branden blev föremål för länsstyrelsens intensiva intresse.
Länsstyrelsen har hittills aldrig haft framgång i något av sina försök att göra sig av med Nimis. Det första försöket gjordes 1982 och sedan har det fortsatt med jämna mellanrum. Särskilt när det kommer nytt folk på miljöenhetens stolar brukar det börja hända lite saker. Resultatet har alltid blivit detsamma: Länsstyrelsen stångar sin panna blodig på någon outsläcklig paragraf.
Är det överhuvudtaget möjligt att tänka sig att länsstyrelsen hyser någon smart medarbetare som kan mästra Nimisprojektet? Jag vill mena att det är otänkbart. En verklig begåvning skulle aldrig få anställning i byråkratins högborg. Endast paragrafen är vaken.
Som ackompanjemang till den kommande rättegången har det kommit några insändare, Intressant nog har insändarna fortlöpande dykt upp på tidningssidorna alltsedan 1982. Och det är samma argument som valsar runt. Självklart är det på låg nivå, dylika författare bekvämar sig aldrig att ta reda på vad som gäller utan är enbart ute efter att få uppmärksamhet för sin åsikt.
En av insändarna är orolig för Nimis som dödsfälla. Han borde ju ändå fundera på hur farlig den är när det inte inträffat någon allvarlig olycka under de 36 år som besökarna i tusenfaldiga skaror klättrat runt i konstruktionen,
Med detta lilla inlägg vill jag önska mina läsare och kommentatorer ett gott nytt år!