2754: Intressanta tider

Postat den 2019 18 mars av Lars Vilks

Som sagt med den kommande biennalens ”May You Live in Interesting Times” så passande formulering kan man knappast annat än att hålla med. Undergångsstämningarna har fått ett kraftfullt genomslag och de gör gott för själen. Vi kan andas ut, slutet är nära, gören bättring. Och de politiska farorna lurar runt varje husknut. De extrema (som kan definieras efter tycke och smak) går fram med ljungande stormvindar. Och de utmärkta motsättningarna i åsikter som nästan alltid ändar upp i två läger som utlöser ständigt nya debatter: Engagera dig, ut med emotionerna och berusa dig med vilka åsikter som helst. Bättre kan det inte bli.

Konsten skall matcha allt detta och det är alltså Venedigbiennalens uppgift. Ser det bra ut? Ärligt talat är det alltför många kvoter som måste uppfyllas för att det skall bli någon frihet kvar att grunna på. Se bara på suckarna från Artnet om biennalen:

”What does that look like? Perhaps not all good. Though the gender-balanced selection is encouraging, and though there are enough non-white artists to stand up to allegations of tokenism, a Western perspective still dominates. With Europeans making up 30 percent of the list, and US artists accounting for another 20 percent, can the exhibition really deliver the multiple viewpoints it promises? What might be left out by the exclusion of historic artists? Whether “May You Live in Interesting Times” will prove to be representative of a truly pluralistic world view is an altogether interesting and important question—and time will only tell.”

Nåja, biennalen klarar nog censuren från FB vilket Göteborgs konsthall inte gjorde (GP)

Publicerat i Biennaler, yttrandefrihet | 4 kommentarer

2753: Bakom dådet

Postat den 2019 15 mars av Lars Vilks

Signaturen Pöbeln nämner i kommentaren Orrenius artikel i DN. Den rör sig alltså om hur missnöje, konspirationsteorier och extrema politiska uppfattningar sprider sig och kan utlösa terrordåd. Bakgrunden till terrordådet i Nya Zeeland. Teorier om ”folkutbyte” finns också i vår del av världen säger Orrenius: ”Om teorin låter bekant så kan det vara för att den länge har torgförts mer eller mindre öppet av svenska och europeiska nationalistpolitiker. Idén om den muslimska invasionen, där muslimer ses som hotfulla samhällsförstörare, göds och vattnas varje dag på rasistiska och antimuslimska propagandasajter”.

Alldeles gripet ur luften är det ändå inte eftersom Islam är en politiskt betingad religion som ännu inte i någon större utsträckning har moderniserats. Hur diverse regimer tillämpar religionens möjligheter till våld gentemot de mänskliga rättigheterna är inga hemligheter. Inte heller spridningen och ambitionen att begränsa de friheter vi länge har ansett som självklara. Förståelsen för de religiösa (och politiska) kraven har i mångkulturens namn varit lite för generösa. Något som politikerna under de senaste åren har blivit något mera medvetna om. Men därifrån och till att skapa en alarmistisk konspirationsteori är det ett avsevärt steg.

Orrenius varnar sålunda för faran med att radikala ideologiska uttryck kan skapa terror. Det är en återkommande förklaring i samband med dåd av detta slag (Man kan notera att den inte brukar anföras som förklaringsmodell på islamistisk terror). Oisin Cantwell, t ex, skriver ungefär detsamma (Aftonbladet). Vi skall vara försiktiga med att formulera oss skarpt.

Man inser att det är svårt att förhindra kritik och i kritik kommer alltid extrem kritik att ingå. Förr eller senare kommer det alltid att dyka upp någon vettvilling som tar saken i egna händer.

Det går att jämföra med hur missnöje och hat kan florera i konsten. En utställning blir kontroversiell och det uppstår en våg av missnöje. Så var det t ex i en utställning i Falkenberg 1997. Någon dag efter öppningen satte vandaliseringen i gång och drabbade även till synes oförargliga verk. När det handlar om konst är tröskeln till fysisk aktivitet tämligen låg och på det hela taget är det inte till någon nackdel för konsten. I terrorsammanhang är det samma mekanism men med mycket lägre tröskel vilket inte hindrar att någon galning kan känna sig kallad. Det är inte mycket att göra åt saken, vi kan inte utan vidare utrota yttrandefriheten. ed Men

Publicerat i politik | 73 kommentarer

2752: En kritikers ambitioner

Postat den 2019 14 mars av Lars Vilks

Ett sätt att bedriva konstkritik är att kritikern menar att det aktuella verket är lätt att göra och att kritikern själv, utan svårighet, kan åstadkomma ett sådant verk:

”För att det här är en bok jag själv kunde ha skrivit, om jag varit lat. Jag älskar den här sortens böcker, sådana som överraskar gång på gång med vildsinta brunstrop och hialös leklust. Jag är van att läsa dem, och jag tror mig veta hur man gör för att skriva dem. Det är det som är problemet.”

Så uttalar sig kritikern och författaren Martina Montelius (Expressen). Boken, The Hill, är skriven av norrmannen Matias Faldbakken. Den har genomgående fått många och goda recensioner. Faldbakken är konstnär och författare. Mest etablerad som konstnär med en imponerande ranking 862 på artfacts. Men han har också givit ut ett antal böcker som rönt stort intresse.

Det skulle vara ganska märkligt om en konstnär som skriver konstkritik skulle hävda att denne, utan större ansträngning, skulle kunna skapa ett verk på samma nivå. Man skulle gärna vilja se ett sådant. Och det är väl problemet med Montelius utspel. Får vi se en sådan bok? Det får vi nog inte.

Publicerat i Böcker | 2 kommentarer