2851: Återigen, konsten och politiken

Sölvesborgs konstpolitik blev verkligen en kulturhit. Det vänds och vrids på frågan. I Aftonbladet framhåller Anna Andersson att utmanande konst kan befria en annan. Jodå, men säkert kan traditionell konst också befria någon. Om det nu skulle handla om det. En liten sak och ännu har vi inte sett någon drabbad mer än ängsliga debattörer. För allt i världen har jag förlorat en mikroskopisk men dock möjlighet att bli inköpt av Sölvesborgs kommun. Oisin Cantwell nämner detta, förmodligen med en påtaglig dos av ironi (Aftonbladet). Men som man brukar säga, det är inte pengarna utan principen.

I Australien är det dags för Sydneybiennalen. Där spirar en stor optimism angående konstens förmåga att förändra världen. Curatorn Brook Andrew skräder inte på orden: “The urgent states of our contemporary lives are laden with unresolved past anxieties and hidden layers of the supernatural. ’NIRIN’ is about to expose this, demonstrating that artists and creatives have the power to resolve, heal, dismember, and imagine futures of transformation for re-setting the world. Sovereignty is at the center of these actions. I hope that NIRIN gathers life forces of integrity to push through often impenetrable noise.” (Artforum)

“NIRIN” betyder “kant” på ett australiskt ursprungsspråk, självfallet är det passande och korrekt att använda sig av den möjligheten. En svensk deltar också. Av alla svenskar har man valt en same vilket också är mycket passande för att det skall bli rätt.

Bland våra egna kritiker kan man iaktta en viss hårdförhet. Lars-Erik Hjertström Lappalainen skriver om Sehgals utställning på Accelerator (Kunstkritikk). Som det anstår en agent i konstvärlden är det lämpligt att klaga över den kapitalist-högerextrema stormvinden. Han har också en kraftfull strategi angående bekämpandet av SD: ”För idag står det klart att även om mjuka värden skulle kunna påverka marknaden, så låter sig kapitalismen inte tyglas av någon marknad. Inte ens hotande klimatkatastrofer kan reglera det system som nu har gått in i en anarkokapitalistisk fas som väl ingen kan tro kommer att påverkas av samtal. Nazismens avkomma är nu näst största parti i Sverige. Historien har visat vad som biter på sådana: våld, inte samtal.” 

Publicerat i Biennaler, om utställningar m m, politik | 3 kommentarer

2850: Stillsam acceleration

Stockholms universitet har fått en konsthall, Accelerator: ”Accelerator är en konsthall där konst, vetenskap och samhällsfrågor möts. Verksamheten är en del av Stockholms universitet, med uppdrag att aktivt samverka med samhället. Accelerator producerar utställningar med internationell och svensk samtidskonst.” Man skall bidra till ett öppet och empatiskt samhälle. Konsten får alltså göra lite nytta. Det passar väl in genom att samtidskonsten praktiskt taget är identisk med samhällsfrågor. Samtidskonsten har också sin pedagogiska sida genom att den kan förklaras. Även om ett verk kan förefalla svåråtkomligt vet man numera att det finns texter inom räckhåll som kan skingra oklarheterna. Samtidskonsten bygger naturligtvis på traditionen att konsten bör vara okonventionell och överraskande men man får säga att den traditionen blivit tämligen måttligt företrädd. Samhällsfrågorna är ofta givna och det är sällan någon opponerar sig mot den konventionalitet som dyker upp där. Inte heller riktas någon kritik mot konstens egen konventionalitet. Det är liksom bara att köra på och verka för en bättre och rättvisare värld. Konsten är inte längre outgrundlig och överskridande men man kan alltid hoppas på att den sidan av saken skulle kunna dyka upp igen.

Inledningsutställningen visar ett verk av Tino Sehgal, ”This Progress” som blev kritikerrosat när det presenterades på Guggenheim i New York 2010. Det går ut på att besökaren möter olika personer som ställer frågan om vad som är framsteg. Inte så oväntat eftersom det självklart finns en kritisk hållning mot den västerländska framstegstanken (som bland mycket annat gett upphov till samtidskonsten). Ett svar på Sehgals fråga är sålunda: ”Framsteg är att det har blivit möjligt att göra en utställning där någon frågar vad som är framsteg.”

Sehgal är ett stort internationellt namn som fick sitt genombrott på Venedigbiennalen 2005 där personalen i den tyska paviljongen agerade med att bete sig avvikande och uttala verkets titel ”This is So Contemporary” jämte hans alltid återkommande signatur ”This is a work of Tino Sehgal”. All materialisering och återgivning av verken är förbjudet. Dyker det upp bilder och filmer på nätet jagas de av konstnärens gallerist. Det är en tveksam renhetsiver (dessutom är det omöjligt att stoppa bildflödet). Eftersom hans verk är helt och hållet den direkta upplevelsen är återgivningarna inte hans verk utan betraktarens kommentar.

Jag gjorde för ett bra tag sedan en liten film om Sehgal med diverse inslag från flera av hans verk. Den blev snabbt bortplockad på YouTube men jag kunde gömma den på Vimeo. I den finns också ett litet avsnitt på slutet från ”This Progress”.

Mårten Arndtzén har gjort ett bra reportage om utställningen (SR). Det finns också en artikel i DN.

Publicerat i om utställningar m m | 18 kommentarer

2849: Stort intresse för Sölvesborgs kulturpolitik

Samstyret i Sölvesborg har alltså kommit fram till att man skall prioritera inköp av klassisk, tidlös konst och inte utmanande samtidskonst (SVT). Intresset för detta beslut har varit stort och indignerat (Expressen, Aftonbladet).

Egentligen är det inte så märkvärdigt, en blandning av populistisk och gammaldags högerpolitik. Det går att vinna en och annan röst på detta marginella beslut eftersom kommunens inköp är mycket små (SVT).

Man kan tillägga att en inte oäven konsekvens är att kulturpolitiken alltid styrs av den rådande värdegrunden. Den liberala konsensus som präglar synen på konstyttringar är förrädisk. Den har naturligtvis sina givna gränser och det handlar inte om någon arena där det händer något särskilt intressant sett ur samtidskonstens perspektiv. Nu blir det i alla fall lite liv i luckan. Man kan utgå ifrån att beslutet inte är någon allmän signal till förändring. Konsten har ingen ekonomisk potential utan handlar som det brukar om symboliska värden. Och just i det avseendet är konsten stark med många inflytelserika röster.  

Publicerat i politik | 1 kommentar