2905: Stopptid

Postat den 2019 12 december av Lars Vilks

”Det är hög tid att säga stopp.” Åsa Lindhagen (MP), Jämställdhetsminister med ansvar för arbetet mot diskriminering och segregation och Amanda Lind (MP), Kultur- och demokratiminister för fram denna tes som med en rad ytterligare ospecificerade antydningar riktar sig mot rasism och det numera så vanliga påståendet om hotet mot demokratin (Expressen). Jag tror att ministrarna skulle ha nöjt sig med att framföra den helt övertygande meningen ”Det är hög tid att säga stopp”. Men man vet ju aldrig. Det kan vara en självrannsakan.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 3 kommentarer

2904: Den gnostiska konsten kommen åter

Postat den 2019 11 december av Lars Vilks

Än är inte teologin kraftlös. Elisabeth Ohlsons målning, ”Paradiset”, uppsatt i S:t Pauli kyrka i Malmö har råkat ut för de sista skolastikerns ansträngningar om att på något sätt upprätthålla den rena tron. (SvT) Man har funnit den alltför gnostisk och dessutom har en betänklig orm ifrågasatts.

Sent i det svenska kyrkorummet vars trossatser under en längre tid haft vidöppna gränser. Nya profeter har anammats med tacksamhet och då den officiella värdegrunden kan ha kritiserats har kyrkklockorna dånat. Det gick så långt som till Gnosticismen vilket ändå hedrar kyrkan då den åtminstone uppvisar lite intellektuellt arbete.

Konstnären behöver inte vara besviken. Verket var ganska uppenbart ett entydigt upprop för toleransen inom HBQT. Som sådant var dess konstnärliga halt inte alltför påtaglig. Dock och alltså, anlände Betraktarna som raskt skapade komplikationer som ingen kunde ha anat. Och väckte därmed ”Paradiset” till ett aktivt liv. Givetvis bör konstnären och anhängare inta en djupt indignerad ståndpunkt för att bättre lägga press på den teologiska niten.

Publicerat i om utställningar m m | 7 kommentarer

2903: Invecklad och uppäten banankonst

Postat den 2019 10 december av Lars Vilks

Maurizio Cattelans banankonstverk ”Comedian” blev uppätet. Åtminstone ett av dem. Det behöver inte betyda så mycket eftersom det knappast är identiskt med sin uppvisde uppenbarelse. Verket kan både torkas och bytas ut. Det kan finnas överenskommelse hur detta skall hanteras eller inte. Det väsentliga i sammanhanget är att konstnären legitimerar verket.

Verket har blivit otroligt populärt samtidigt också respekterat. Cattelan är ju inte vem som helst.

Konstkritikern Sara Arvidsson skriver i GP: ”När David Datuna äter upp Cattelans banankonstverk naggas föreställningen om det exklusiva verket i kanten. Det är nästan för bra för att vara sant, och det är nästan så man tror att händelsen är planerad i förväg av Cattelan själv. Frukten blir återigen föda och illusionen spricker. Bananen var trots allt bara en banan och Datuna var hungrig.

Maurizio Cattelan är möjligen en charlatan, men han är knappast dum.”

Slutsatserna som hon drar kan man betvivla. Det exklusiva verket kvarstår eftersom det är ett koncept som förmodligen kan materialiseras efter ägarens önskemål. Det finns dessutom gott om sådana exempel. Redan i slutet av 1960-talet skapade den amerikanske konstnären Dan Flavin (1933 – 1996) skulpturer av ljusrör. Också dessa var koncept och uppsättningarna kan bytas ut genom inköp av nya ljusrör. För övrigt är det inte ovanligt att objekt som ingår i tillfälliga installationer återgår till ursprunglig bruksfunktion efter en utställning. Cattelans banan var ingen banan utan en ready-made, ett konstverk. Varje banan blir inte ett konstverk för att Cattelan har valt tre exemplar. Uppföljande imitationer blir imitationer och vanligtvis inte konstverk om de inte följs av en konstnärlig ambition vilket är rätt svårt med tanke på att ett sådant verk förlorat all originalitet.

Att han ”möjligen” skulle vara en charlatan är ett intressant påstående. Cattelan har idag en ranking på 166 men han har legat mycket högre. Konstvärlden ser honom naturligtvis inte som en charlatan. Arvidsson kanske menar att hon möjligen har genomskådat det som konstvärlden inte har förstått. Men en sådan uppfattning ändrar förstås inte Cattelans synnerligen starka position i konstvärlden.

Publicerat i Konstkritik, konstteori | 2 kommentarer