En kort repetition om konsten: I den moderna eran var det
först en fråga om vad som var estetiskt möjligt. Det visade sig att allt var
estetiskt möjligt. Sedan (från 1960-talet) blev spörsmålet om vad som kunde
vara konst. Svaret på det var att allt kunde vara konst. I vår egen tid är
frågan om konsten måste vara politisk. Svaret är, åtminstone tills vidare, att
den måste vara det. Denna gång är det en påverkan från samhället där varje
detalj har blivit ett politiskt stridsäpple.
Givetvis är politiken i konsten alltid beroende av att vara korrekt politik. Eftersom konstens elitstyrkor totalt dominerar den här scenen är det alltid intressant med någon lite avvikelse. Jag har tidigare skrivit om situationen i konsthallen i Warszawa. Robert Stasinski (Kunstkritikk) tar upp frågan om den nyinsatte chefen Bernatowicz. Han har inte precis de bästa referenserna utan blir en oönskad avvikare. Dock får jag säga att det är intressant och att det förmodligen inte leder till några större problem. Om konstvärlden kan åstadkomma något i det politiska landskapet så är det internt. Konstvärlden kan styra och tvinga i konstvärlden. Den nye konsthallschefen kommer att få en svår tid. För vad skall Bernatowicz ställa upp med? Teoretiskt sätt skulle det vara möjligt att kunna prestera något som avviker från den lite tröttsamt moraliska standarden i det kontemporära konsensus men man kan utgå ifrån att Bernatowicz knappast kommer att lyckas med det. Publiken är alltid eliten och det går att provocera den. Det är t o m rekommendabelt. Men det måste göras på rätt nivå.
