Trots allt är den apokalyps vi nu genomlever mer en mänsklighetens teaterscen än någon slutfas. Vi klarar oss och det man kan räkna med är att en del smärre förändringar kommer som följd av skedet. Nya spår, uttjänta kan gjort sitt, modet och nöjeslivet finner säkert inspiration från Coronans tidevarv. Och hur blir det med konsten. Ulrika Stahre spekulerar (Aftonbladet) hovsamt, möjligen kan auktionspriserna gå ner. Vi kan säkert vara övertygade, i så fall, att de kommer att gå upp igen.
Hon tar sitt avstånd i den tidiga renässansen och digerdöden. Därefter blomstrade kultur och nöjeslivet och kyrkans intresse kunde moderiktigt tillfredsställas. Men nu, lång senare skall vi ta ställning till vad som händer med ett modernt konstbegrepp och Konstnären. Och om det är någon skillnad på vad som sker i modevärlden och nöjesindustrin gentemot Konsten.
Jo, Stahre tar fram ett exempel från Venedigbiennalen, Christoph Büchels Barca Nostra: ”På en kaj utanför Arsenale befann sig, utan några texter eller kommentarer, den båt som sjönk i Medelhavet 2015 och tog med sig alla ombord ner i döden. 800 människor på flykt. På en kaj utanför Arsenale befann sig, utan några texter eller kommentarer, den båt som sjönk i Medelhavet 2015 och tog med sig alla ombord ner i döden. 800 människor på flykt. Som katastrofverk är det storartat och samtidigt cyniskt. Steget från Brueghels dödsmålning till Barca Nostra är för en nutida betraktare steget bort från alla möjligheter till distans. Katastrofen är i samma rum som betraktaren.”
Vet inte om Barca Nostra var särskilt omskakande. Möjligen för Stahre och några andra men annars tycktes merparten av besökarna mest vara ivriga att ta sin selfie med båt, spanande från den lägligt placerade cafeterian intill. Just den moralen fick en del att reagera, liksom det allra mest intressanta, Büchels cynism. Troligen drog han dit båten för att skapa den smaklöshet som har gjort honom till ett stort namn.
Det är möjligt att det uttjänta postkoloniala projektet tynar bort. Någon ny riktning får konsten ta till slut och efter denna längre paus är det inte möjligt att bara fortsätta som förut. Kanske konstvärlden kan visa lite konstintresse istället för att ständigt ta ett fiktivt politiskt ansvar och visa upp sitt fiktiva motstånd. Bestående blir nog att finna fram till vad som är konstens värdegrund. Malmö konsthall har ju gjort det lite märkliga ställningstagandet (utifrån den strikta moral som vi har sett på konstinstitutionerna under de senaste åren) att man kan arbeta med antidemokratiska rentvättarstater om det konstnärliga utbytet är tillräckligt lockande. Den finten har försökts flera gånger och stoppats genom envisa protester. Anders Rydell (SvD) fortsätter den diskussionen.