2983: Konstens vägar i kris och efter kris

Trots allt är den apokalyps vi nu genomlever mer en mänsklighetens teaterscen än någon slutfas. Vi klarar oss och det man kan räkna med är att en del smärre förändringar kommer som följd av skedet. Nya spår, uttjänta kan gjort sitt, modet och nöjeslivet finner säkert inspiration från Coronans tidevarv. Och hur blir det med konsten. Ulrika Stahre spekulerar (Aftonbladet) hovsamt, möjligen kan auktionspriserna gå ner. Vi kan säkert vara övertygade, i så fall, att de kommer att gå upp igen.

Hon tar sitt avstånd i den tidiga renässansen och digerdöden.  Därefter blomstrade kultur och nöjeslivet och kyrkans intresse kunde moderiktigt tillfredsställas. Men nu, lång senare skall vi ta ställning till vad som händer med ett modernt konstbegrepp och Konstnären. Och om det är någon skillnad på vad som sker i modevärlden och nöjesindustrin gentemot Konsten.

Jo, Stahre tar fram ett exempel från Venedigbiennalen, Christoph Büchels Barca Nostra: ”På en kaj utanför Arsenale befann sig, utan några texter eller kommentarer, den båt som sjönk i Medelhavet 2015 och tog med sig alla ombord ner i döden. 800 människor på flykt. På en kaj utanför Arsenale befann sig, utan några texter eller kommentarer, den båt som sjönk i Medelhavet 2015 och tog med sig alla ombord ner i döden. 800 människor på flykt. Som katastrofverk är det storartat och samtidigt cyniskt. Steget från Brueghels dödsmålning till Barca Nostra är för en nutida betraktare steget bort från alla möjligheter till distans. Katastrofen är i samma rum som betraktaren.”

Vet inte om Barca Nostra var särskilt omskakande. Möjligen för Stahre och några andra men annars tycktes merparten av besökarna mest vara ivriga att ta sin selfie med båt, spanande från den lägligt placerade cafeterian intill. Just den moralen fick en del att reagera, liksom det allra mest intressanta, Büchels cynism. Troligen drog han dit båten för att skapa den smaklöshet som har gjort honom till ett stort namn.

Det är möjligt att det uttjänta postkoloniala projektet tynar bort. Någon ny riktning får konsten ta till slut och efter denna längre paus är det inte möjligt att bara fortsätta som förut. Kanske konstvärlden kan visa lite konstintresse istället för att ständigt ta ett fiktivt politiskt ansvar och visa upp sitt fiktiva motstånd. Bestående blir nog att finna fram till vad som är konstens värdegrund. Malmö konsthall har ju gjort det lite märkliga ställningstagandet (utifrån den strikta moral som vi har sett på konstinstitutionerna under de senaste åren) att man kan arbeta med antidemokratiska rentvättarstater om det konstnärliga utbytet är tillräckligt lockande. Den finten har försökts flera gånger och stoppats genom envisa protester. Anders Rydell (SvD) fortsätter den diskussionen.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 9 kommentarer

2982: Medialt

Regeringen vill ha särskilda befogenheter under åtminstone farsotens tid (Expressen). Men behövs det verkligen? På FB skriver Krister Thelin att det man kräver redan finns i smittskyddslagen: ”Regeringen får meddela särskilda föreskrifter om smittskyddet enligt denna lag, om det vid en fredstida kris som har betydande inverkan på möjligheterna att upprätthålla ett effektivt smittskydd finns behov av samordnade nationella åtgärder eller ur ett nationellt perspektiv av andra särskilda insatser inom smittskyddet.”

Det är lite svårt att förstå varför regeringen önskar ytterligare preciseringar – och därmed fördröjningar av eventuella åtgärder.

Konsten lever stillsamt i skuggan och kan endast iakttas på avstånd. Konstkritiken kan, åtminstone i viss mån, fortfarande göra sig hörd. Cecilia Edefalk ställer ut på Norrköpings konstmuseum. Hon är en svensk storhet vilket igen påvisar riktigheten i mitt hävdande av svensk konst. Utan ett sådant intresse skulle nästan all svensk konst vara försvunnen (och endast Öyvind Fahlström skulle vara kvar). Hennes bildserie ”En annan rörelse” från 1990 är ett landmärke i svensk konsthistoria.

Edefalk rör sig numera utanför trenderna och även om hon för till det ibland är jag tveksam till hennes förhållande till andar. Konstkritikern Anna Nittve (SvD) faller däremot helt i farstun när hon har saken helt bokstavligt: ”Cecilia Edefalk har mediala förmågor och kan samtala med både döda konstnärer och med naturen. I Norrköping finns en samling små stenar som hon har talat med. Hon har samlat stenarna, som har formen av öron, på stranden. Fragment av samtalen finns nedtecknade.”

Så näpet, kan man väl säga.

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

2981: Vad lärdom draga?

Kommer människornas sinnelag att förändras om denna vår tids påminnelse om livets förgänglighet? I SvD uttlar sig den norske filosofen Thomas Hylland Eriksen. Artikeln är låst men som det framgår av norska publiceringar torde denna sammanfattning gälla: ”håper Thomas Hylland Eriksen har rett når han sier at han tror at vi etter dette vil begynne å snakke mer om trygghet og nærhet og litt mindre om økonomisk vekst og forbruk. Hele verden står overfor store utfordringer, og blir kanskje aldri den samme.”

Jag minns Eriksen väl från min tid i Norge. Han är ett välkänt namn. Efter hand kom han att bli en företrädare för en extrem politisk korrekthet och det kan man avläsa i hans uttalande. Det kommer naturligtvis inte att bli någon större affär om tryggheten, närheten och långsamheten (som han också förespråkar). Det är möjligt att, om det uppstår liknande situationer, man agerar snabbare vilket skulle ha varit svårt i den situation Europa nu har hamnat i. Ponera att man hade stängt ner Europa i ett tidigt stadium och man därigenom hade undvikit katastrofläget. Då skulle det gnisslas om att faran hade överdrivits och skapat svåra problem för både näringsidkare och andra. Ungefär som i Josph Conrads novell Typhoon. Kaptenen läser av barometern och den visar att en mycket stark storm är i antågande. Styrmannen föreslår att man skall göra en omväg men kaptenen svarar: “But suppose I went swinging off my course and came in two days late, and they asked me: ’Where have you been all that time, Captain?’ What could I say to that? ’Went around to dodge the bad weather,’ I would say. ’It must’ve been dam’ bad,’ they would say. ’Don’t know,’ I would have to say; ’I’ve dodged clear of it.’”

Skräcken kan sitta i en tid men lär avdunsta tämligen raskt.

Vi är dock inte där utan väntar nu om prognosen om ett större utbrott i Skåne kommer att bli verklighet.

Publicerat i Böcker, politik | 1 kommentar