2983: Konstens vägar i kris och efter kris

Trots allt är den apokalyps vi nu genomlever mer en mänsklighetens teaterscen än någon slutfas. Vi klarar oss och det man kan räkna med är att en del smärre förändringar kommer som följd av skedet. Nya spår, uttjänta kan gjort sitt, modet och nöjeslivet finner säkert inspiration från Coronans tidevarv. Och hur blir det med konsten. Ulrika Stahre spekulerar (Aftonbladet) hovsamt, möjligen kan auktionspriserna gå ner. Vi kan säkert vara övertygade, i så fall, att de kommer att gå upp igen.

Hon tar sitt avstånd i den tidiga renässansen och digerdöden.  Därefter blomstrade kultur och nöjeslivet och kyrkans intresse kunde moderiktigt tillfredsställas. Men nu, lång senare skall vi ta ställning till vad som händer med ett modernt konstbegrepp och Konstnären. Och om det är någon skillnad på vad som sker i modevärlden och nöjesindustrin gentemot Konsten.

Jo, Stahre tar fram ett exempel från Venedigbiennalen, Christoph Büchels Barca Nostra: “På en kaj utanför Arsenale befann sig, utan några texter eller kommentarer, den båt som sjönk i Medelhavet 2015 och tog med sig alla ombord ner i döden. 800 människor på flykt. På en kaj utanför Arsenale befann sig, utan några texter eller kommentarer, den båt som sjönk i Medelhavet 2015 och tog med sig alla ombord ner i döden. 800 människor på flykt. Som katastrofverk är det storartat och samtidigt cyniskt. Steget från Brueghels dödsmålning till Barca Nostra är för en nutida betraktare steget bort från alla möjligheter till distans. Katastrofen är i samma rum som betraktaren.”

Vet inte om Barca Nostra var särskilt omskakande. Möjligen för Stahre och några andra men annars tycktes merparten av besökarna mest vara ivriga att ta sin selfie med båt, spanande från den lägligt placerade cafeterian intill. Just den moralen fick en del att reagera, liksom det allra mest intressanta, Büchels cynism. Troligen drog han dit båten för att skapa den smaklöshet som har gjort honom till ett stort namn.

Det är möjligt att det uttjänta postkoloniala projektet tynar bort. Någon ny riktning får konsten ta till slut och efter denna längre paus är det inte möjligt att bara fortsätta som förut. Kanske konstvärlden kan visa lite konstintresse istället för att ständigt ta ett fiktivt politiskt ansvar och visa upp sitt fiktiva motstånd. Bestående blir nog att finna fram till vad som är konstens värdegrund. Malmö konsthall har ju gjort det lite märkliga ställningstagandet (utifrån den strikta moral som vi har sett på konstinstitutionerna under de senaste åren) att man kan arbeta med antidemokratiska rentvättarstater om det konstnärliga utbytet är tillräckligt lockande. Den finten har försökts flera gånger och stoppats genom envisa protester. Anders Rydell (SvD) fortsätter den diskussionen.

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

9 svar på 2983: Konstens vägar i kris och efter kris

  1. minnesdagen skriver:

    800 personer kan omöjligt ha fått plats på den där skorven som en gång varit en fiskebåt. Knappt ens 100. Det är flyktingmaffian som hittar på sådana överdrivna historier för att hålla igång ruljansen med räddningsfartyg.

  2. Ulf skriver:

    Jag kan inte hålla med Lars Vilks när han påstår att det postkoloniala projektet är “uttjänt”.

    Det borde ju tvärtom vara så att den postkoloniala projektet blir allt mer aktuellt i takt med att allt fler kulturkonsumenter från medel och övre medelklass i Europa och USA härstammar från utomeuropeiska kulturer.

    Det är ju helt enkelt så att den “infödda” vita befolkningen i Europa och USA på grund av låga födelsetal tunnas ut och ersätts med migranter från andra världsdelar. Den utvecklingen borde onekligen borga för ett fortsatt stort intresse för det postkoloniala projektet även i framtiden.

  3. Lars Vilks skriver:

    Du får skilja mellan politik och konst. Konsten har en obetydlig inverkan på händelserna. Den befinner sig på hög och komplex diskursnivå och är dessutom otydlig. Det är också svårt för utomeuropeiska konstnärer att göra annat än att representera det postkoloniala. Ständiga upprepningar tillför inte konsten särskilt mycket.

  4. Från Graven skriver:

    Hörde du det, Ulf? Ständiga postkoloniala upprepningar tillför inte så mycket.

  5. Ulf skriver:

    Med tanke på att den publik och som är intresserade av postkoloniala perspektiv inom litteraturen och konsten antagligen kommer att öka rejält under de närmaste decennierna så blir det onekligen lite svårt att se hur den typen av konst skulle kunna definieras som uttjänt.

    Sedan så vill jag bara informera graven om att ingen “hör” något här på Vilks.net. Vi kommunicerar nämligen skriftligen.

  6. Från Graven skriver:

    Åhå, på det viset.

    (n.b. bokstavlig tolkning, hrm hrm….)

  7. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars, Nu när hela världen i karantän, kom jag att tänka dig och på att du har varit social distanserad det senaste decenniet. Saknar dig på Instagram. Det är där som den nya konsten skapas och visas Instantly.
    Såg idag på Instagram en teckning på Anders Tegnell i Rondell gjort av Gundesvan som ursprungsamerikan. Jag har skickat till dig på en gammal swipnet adress.
    Testar här med länk
    https://www.instagram.com/p/B-z35S0DuKS/?igshid=13cd0xj1jdqeb
    Tack för dina läsvärda texter!

  8. Lars Vilks skriver:

    Jag har naturligtvis övervägt Instagramkonsten men det har blivit precis vad du skriver “där skapas den nya konsten”. Och det går undan. Det går nog lite för fort…

  9. Yosip skriver:

    Skippa Insta, det är enbart ett forum för människor (personer) som har ett sjukligt behov av bekräftelse. Exemplet ovan bär syn för sägen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.