Centrum Ujadowski i Warszawa och den kontroversiella utnämningen av Piotr Bernatowicz är föremål för en aritkel av Anders Rydell (SvD). Det hänger samman med Polens nationalkonservativa parti Lag och rättvisas kulturpolitik. Det har naturligtvis väckt åtskillig uppmärksamhet.
”Det intressanta med Piotr Bernatowicz är att han inte tycks vara den lydiga politruk som brukar tilldelas dessa positioner – och vars roll är skapa så lite kontrovers som möjligt. Bernatowicz tycks göra tvärtom. Han vill använda konsten för att gå till motattack mot en konstvärld som han anser både hycklande och konform. Enligt Bernatowicz styrs konstvärlden av en marxistisk ’kulturmaffia’ som påminner om diktaturen under kommunismen”, skriver Rydell och fortsätter: ”Experimentet på Ujazdowski kommer dock följas med intresse av andra partier och rörelser i Europa som anser att konstvärlden styrs av en vänsterinriktad identitetspolitisk kulturelit. Bernatowiczs projekt utmärks av att han inte attackerar samtidskonsten från ytterhögerns vanliga position – nämligen på estetiska grunder. Istället för att ’förfäras’ över provokativ konst vill han uppmuntra till en slags motkonst.”
Att konstvärlden styrs av ”en vänsterinriktad identitetspolitisk kulturelit” är inte oriktigt. Visserligen finns det lite mer bredd än så. Kultureliten är dessutom omfångsrik och med en stor publik. Utställningar som Documenta och Venedigbiennalen drar över en halv miljon besökare. Men onekligen skulle det behövas lite förnyelse. I konstens historia finner vi en pågående kritik mot det etablerade men just i det läget vi befinner oss saknas denna.
Piotr Bernatowicz har dock en svår position. Med en nationalkonservativ uppbackning blir det svårt att skapa ett motstånd och därtill problemet med att få konstnärer att ställa upp. De som går med riskerar att bli svartlistade. En kritisk hållning till samtidskonstens konsensus skulle varit långt mer trovärdig om den kom inifrån. En sådan sak är ett riskabelt överskridande men borde inte vara omöjligt. Man får komma ihåg att de politiska ambitionerna i samtidskonsten är interna och framför allt handlar om att stärka maktpositionerna för dem som redan besitter dem. De politiska objekten berörs inte, de befinner sig långt ifrån konsten och konstens verkan utanför sin egen sfär är försumbar.
Curatorns experiment kan möjligen leda till lite diskussion. I New York Times svarar han:
“Mr. Bernatowicz seemed to realize he might have a struggle on his hands. “If you ask, ‘How many conservative avant-garde artists are there now?’ My response is: five in Poland and maybe one in Belarus,” he said, riffing on a famous remark by Marcel Duchamp.
But, he added, “I hope within the next seven years, the situation will change.”
