Absolut nu
Uppdraget som konstspanare leder obevekligt till Konstantinopel. Där och blott där utvecklar sig samtidskonsten i fullt ornat. Istanbulbiennalen har allt vad man kan önska sig i konstväg. Charles Esche, som lämnat den rykande ruinhögen Rooseum efter sig i Malmö, har axlat en av de tvåfaldiga curatorsmantlarna. Riktiga biennaler, och här har vi en sådan, är äkta samtidsterritorium. Det ynkliga Sverige har ingen plats för sådant – där saknas publik och prestige. I den turkiska storstaden finns mycket lärdom att hämta om konsten just nu. Först måste någon axla den stora avancerade teoretiska manteln oundgänglig för en biennal. Vem är mäktigare just nu än Giorgio Agamben? Så bildar han utgångsflödet med ”undantagstillståndet har blivit ett normaltillstånd”! Och utställningen är inrymd i enklare brukslokaler för att inte påminna om den vita kuben. För säkerhets skull framhäver Esche att det inte blir någon evenemangskultur. Enkelt och dämpat. Inte för mycket politik heller enär Onwezor körde slut på den med Documenta11. Äntligen tycks konsten ha kommit någonstans. Istanbul är garanterat befriad från både evenemang och publik. I Istanbul i Konstantinopel är publiken detsamma som recensenterna. Allt är till för dem. ”Konsten skall”, som Esche säger, ”vara ett möte en mot en.” Konstkritikern i enmansmöte med konstnären eller med curatorn eller möjligen med det givna temat som självfallet är ”Istanbul”.
Charles Esche: Ingen evenemangskultur, enbart kärv föda för kritikerna
Allt står samlat till ett vägande nu i konsten. Det exotiska i form av ruiner och moskéer är bortjagat och kvar står den exotism som passar konstvärldens intrikata krets: Det skall vara en turk i år. I Turkiet, gränslandet med närhet och uppbrott till Europa, relativt upplysta muslimer på väg mot EU.
Men konsten, den tycks ändå ha flytt. Spaningen får fortsätta.
