Låt mig säga att elefanten var en inledning. En sådan kan göras på många sätt, elefanten är fullt duglig. Inte heller är den direkt ovanlig i konsten, minnesgoda medlemmar i konstvärlden erinrar sig säkert Komar och Melamids projekt med målande elefanter på Venedigbiennalen 1997. Regeln är enkel: Det är alltid bra med ett djur i konsten. Detta gjort, kan vi gå vidare eller rättare sagt, pröva med ett språng: Det stora språnget.
Det här språnget handlar inte om att framställa järn eller jaga sparvar utan om ett språng efter konsten. Stagnationen är påfallande och konstvärlden har börjat vänta. Under tiden återser vi alla gamla godingar producerade i nytt omslagspapper. Om vi vill ha något annat är tyvärr Sverige och Norden en olämplig plats. Här kan intet nytt uppstå. Ja, egentligen kan det, men eftersom den nordiska konstvärlden anser att det inte kan, blir det inte heller möjligt. Vi behöver en signal från en annan ort, en internationellt trovärdig station.
Men inget hindrar att vi ställer en prognos om vad som förmodligen kommer att ske. En sådan prognos kan ställa i utsikt att konstspaningen börjar närma sig något.
Din text påminde mycket om en rebus från TV-programmet ”På Spåret”. Har du sett?
Man ser en omgivande miljö snabbspolas fram medan en rebus läses upp – man ska gissa vart tåget är påväg.
Vart är ditt tåg påväg?