Vilks.net

Konstutbildningen, konsthögskolorna har fått sin fasta form. Den skall vara inkluderande och kollektiv som Ane Hjort Guttu skriver i Kunstkritikk. Det är väl så att när det blir en fastlagd ordning i den här utbildningen blir den också sämre eftersom det blir svårt att skapa opposition. Den gamla ordningen med enskilda bohemer vill man inte ha och det är klart att det är ett avslutat kapitel. Konsthögskolorna kan inte undgå att inrätta sig efter den ledande delen av konstvärlden men det sker alltid med avvikelser. På den tiden jag undervisade fanns det en markant uppfattning om att man skulle undvika samtidens ”modetrender” och satsa på grundläggande värden. Dessa grundläggande värden från den tiden är inte längre grundläggande. Man har fått andra och det rör sig givetvis om det konceptuella, sociala och politiska. Till detta fogas konstforskning som fortfarande är svårt förstå vad det är för något. Men skolan kan på egen hand definiera detta och i bästa kan det sluta med ett hyggligt konstprojekt. Det utdelas titlar vars värden är tvivelaktiga utanför den akademiska sida av konsthögskolorna. Liksom konstforskning har det föga betydelse i den kärva konstvärlden utanför skolan.

Det visar sig att de stora gemensamma rummen som skapats på skolorna inte riktigt blir vad man tänkt sig angående inkludering och gemenskap. Konstnärerna vill ha sina egna bås och vara ifred med sitt arbete. Det är rätt naturligt, konstvärlden domineras av enskilda konstnärer vars namn är deras varumärke.

Sedan är det annan sak att det är praktiskt taget nödvändigt för en konstnär att utbilda sig på en konsthögskola. Man måste lära sig vad som gäller och i det ingår också att spana på samtidskonsten som numera är ständigt aktualiserad i utbildningen.