I mitten av förra århundradet ingick fortfarande konstarterna som en del av de olympiska spelen. Det gick att ta medalj i skulptur. Konstens olympiska inpass har dock aldrig tagits på allvar av konstvärlden. Och vi har hört det många gånger: ”Man kan inte tävla i konst.” Lite har man ändå kunnat det eftersom medaljeringen av konstnärer återinfördes på Venedigbiennalen för en del år sedan. Nu är det dock slut med sådant struntprat. Det går utmärkt att tävla i konst och det är inte längre någon lek utan fullt och rimligt rättvist allvar.
Konstnärsrankingen har kommit för att stanna. Artfacts.net har funnits rätt länge, men det är först under de senaste månaderna som man börjat märka att den blivit en faktor att räkna med. Konstnärer från hela världen och i ädel tävlan med varandra rankas i nummerordning. Det handlar inte om några få och utvalda, upptagningsområdet är mycket brett och det behövs ingen stor insats av en konstnär för att bli en siffra i systemet. Och det är klart att det är oemotståndligt att se efter var man står. Lika lockande är det för utomstående att kollationera hur den och den konstnären värderas. Värderingssystemet har väl en del brister men i huvudsak kan det försvaras. Rankingen bygger på utställningar, ju fler utställningar och ju bättre platser en konstnär ställer ut på, desto högre rankingtal. Överst på listan finns alltid Picasso och lika säker tvåa är Warhol. Bruce Nauman och Gerhard Richter gör upp om tredje platsen. Bäste nordbo finner vi på plats 35, Olafur Eliasson. Främste svensk är Öyvind Fahlström med 473, de två följande är Ann-Sofie Sidén på 521 och Clay Ketter på 769. Ja, det är spännande att se hur det går och förändras; listan uppdateras dagligen och det har därmed blivit möjligt att se på samtidskonsten som börsnoteringar. Inte alltför många konstnärer är aktuella för platser under 1 000, men man skall inte kasta yxan i sjön för det. De flesta museer som har en smula internationell profil ger poäng och en konstnär som varit med, kanske under blygsamma omständigheter, bör inte bli förvånad om det ger utslag. Rangordningen löper obehindrat vidare och kan man återfinna sitt namn på plats 35 000 skall man vara glad för det. De flesta når aldrig så långt.
Äntligen är vi där, när konstens kvalitet blir kvantitativt mätbar – och i ett acceptabelt system. Så frågar man konstnären: ”Vad jobbar du med nu?” – ”Jag håller på med att förbättra min rankingplacering, på tre månader har jag avancerat från 32 117 till 16 042. Målet är att nå under det magiska 1 000-strecket. Då är man att räkna med.” – ”Och hur gör man för att avancera?” – ”Ja, man ställer ut på bra eller halvbra ställen.” – ”Hur kommer man in på sådana?” – ”Man bygger nätverk och förbindelser; men det gäller att ligga i. Någon gratislunch bjuder de inte på hos Artfacts.net.”
