Del 67: Socialkritisk konst i Iran

Iran hänger på i den socialkritiska konsten! Den iranska tidningen Hamshahri har inbjudit till en teckningstävling. Temat är att pröva var gränsen för Västvärldens yttrandefrihet går. Undertemat är karikatyrer på Holocaust. Onekligen en intressant problematisering och jag kan inte annat än lovorda detta iranska initiativ som passar som hand i handske i den internationella samtidskonsten. Tidningen ägs av Teherans kommun där presidenten Mahmoud Ahmadinejad tidigare varit borgmästare. Mahmoud har en lite speciell syn på Holocaust, men jag utvecklar inte hans synpunkter här. Det finns fina priser att vinna och i all ödmjukhet beslöt jag mig för att inkomma med ett bidrag. Tävlingen startar först på måndag, den 13 februari, men jag kan tänka mig att det kan vara en fördel om jag är ute i god tid, kanhända att vinstchanserna blir större.

Här är mitt bidrag: Rättmätig kniv i judehalsen, teckning 2006


Verket torde tarva en liten kommentar. Vi ser profeten
Muhammed skära halsen av en ondsint jude som just
håller på att äta upp ett danskt spädbarn. Ingreppet
sker till all belåtenhet för Muhammeds samarbetspartner,
en officer i den nazistiska armén.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 5 kommentarer

Del 66: Institutet för Blasfemi

Institutet för blasfemi

Det står klart att något måste göras när vi en längre tid har blivit underhållna med Muhammed kontra Danmark. Konsten och vetenskapen kan samfällt ingripa och tillhandahåller ett utomordentligt instrument: Högdiskursen. Felet med muhammedteckningarna som publicerades i Jyllandsposten, är att såväl teckningarna som tecknarna och tidningen befinner sig på lågdiskursnivå; resultatet blir en förvirrad argumentation. Och den har spridit sig till alla medier som en standardfras: ”Vi måste värja om tryckfriheten, men i denna ingår att inte vara omdömeslös.” Och det säkra tillägget: ”Hade vi varit ansvariga skulle vi aldrig tryckt de kränkande bilderna.” Medge att det är alltför duktigt och korrekt.

Men det finns vinnande lösningar. Vad som behövs är ett statligt institut för blasfemi med säte exempelvis på högskolan i Södertörn och utlokaliserade kontor i Malmberget och Landskrona. På IFB kan man bedriva forskning kring blasfemin. Dessutom kunde man äntligen få lite glädje av det annars trögkörda projektet konst som forskning. Vi får en blandning av forskare och konstnärer vilket borgar för diskursunderbyggnad och gränsöverskridande utspel. Av allra största vikt skulle vara att praktisera blasfemin genom ett ständigt flöde av blasfemiska utspel och publiceringar av hädande bilder. All verksamhet skall underbyggas med teoretiskt snåriga, men kompetenta, diskursbildningar. Motiv och argumentation kommer därför att bli svåråtkomliga för kritik. Det bärande motivet skall naturligtvis inte röra sig om bilder som kränker muhammedaner. Verksamheten skall vara helt generell och understödja en fullt rimlig förstärkning av hedonismen vilken inte har någon uttalad plats i samhället. IFB skall idka ett omfattande arbete vilket medför att kränkande bilder blir vardagsvara, ifrågasättandet av heliga kor generellt pågående och ingen kommer att orka dra igång kampanjer mot enskildheterna i IFB:s aktiviteter.

Som exempel på Institutets bildpublicering kan denna bild visas, vilken ifrågasätter synen på en central gestalt inom Kristendomen.


”Låten barnen komma till mig” är en högst tvivelaktig fras från Nya Testamentet.
Meningen kan vara en helt annan än den förväntade.

Publicerat i Samtidskonst | 4 kommentarer

Del 65: O Ranking!

I mitten av förra århundradet ingick fortfarande konstarterna som en del av de olympiska spelen. Det gick att ta medalj i skulptur. Konstens olympiska inpass har dock aldrig tagits på allvar av konstvärlden. Och vi har hört det många gånger: ”Man kan inte tävla i konst.” Lite har man ändå kunnat det eftersom medaljeringen av konstnärer återinfördes på Venedigbiennalen för en del år sedan. Nu är det dock slut med sådant struntprat. Det går utmärkt att tävla i konst och det är inte längre någon lek utan fullt och rimligt rättvist allvar.

Konstnärsrankingen har kommit för att stanna. Artfacts.net har funnits rätt länge, men det är först under de senaste månaderna som man börjat märka att den blivit en faktor att räkna med. Konstnärer från hela världen och i ädel tävlan med varandra rankas i nummerordning. Det handlar inte om några få och utvalda, upptagningsområdet är mycket brett och det behövs ingen stor insats av en konstnär för att bli en siffra i systemet. Och det är klart att det är oemotståndligt att se efter var man står. Lika lockande är det för utomstående att kollationera hur den och den konstnären värderas. Värderingssystemet har väl en del brister men i huvudsak kan det försvaras. Rankingen bygger på utställningar, ju fler utställningar och ju bättre platser en konstnär ställer ut på, desto högre rankingtal. Överst på listan finns alltid Picasso och lika säker tvåa är Warhol. Bruce Nauman och Gerhard Richter gör upp om tredje platsen. Bäste nordbo finner vi på plats 35, Olafur Eliasson. Främste svensk är Öyvind Fahlström med 473, de två följande är Ann-Sofie Sidén på 521 och Clay Ketter på 769. Ja, det är spännande att se hur det går och förändras; listan uppdateras dagligen och det har därmed blivit möjligt att se på samtidskonsten som börsnoteringar. Inte alltför många konstnärer är aktuella för platser under 1 000, men man skall inte kasta yxan i sjön för det. De flesta museer som har en smula internationell profil ger poäng och en konstnär som varit med, kanske under blygsamma omständigheter, bör inte bli förvånad om det ger utslag. Rangordningen löper obehindrat vidare och kan man återfinna sitt namn på plats 35 000 skall man vara glad för det. De flesta når aldrig så långt.

Äntligen är vi där, när konstens kvalitet blir kvantitativt mätbar – och i ett acceptabelt system. Så frågar man konstnären: ”Vad jobbar du med nu?” – ”Jag håller på med att förbättra min rankingplacering, på tre månader har jag avancerat från 32 117 till 16 042. Målet är att nå under det magiska 1 000-strecket. Då är man att räkna med.” – ”Och hur gör man för att avancera?” – ”Ja, man ställer ut på bra eller halvbra ställen.” – ”Hur kommer man in på sådana?” – ”Man bygger nätverk och förbindelser; men det gäller att ligga i. Någon gratislunch bjuder de inte på hos Artfacts.net.”

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 3 kommentarer