Vilks.net

En mera frisinnad bild av profeten

Natalia Kazmierska skriver i sin krönika (Expressen 2 feb) om de danska teckningarna. Hon tycker inte att det är så problematiskt. Utom i en sak, bilden av profeten:

”Det idiotiska är ju inte att de danska illustratörerna har försökt skämta med Muhammed eller dissa islam, utan att de har fantiserat ihop idéer om muslimens ursprungliga väsen. Om någon slags urmuslim. Om hur den typiska muslimen ser ut, hur han är funtad och hur han beter sig. Och att de inte kom längre än till skojversionen av Ali Baba och de 40 rövarna.
Flera av bilderna bygger just på den mossiga föreställningen om araber som ett ursinnigt, skäggigt, våldsfixerat, humorlöst, ociviliserat och efterblivet ökenfolk som bara vallar åsnor, ränner runt i aladdintofflor och slåss med sabel”.

Hon har så rätt i den saken, men vem gör något åt det? Jo, jag gör det. Och här kommer dagens alternativa profet:

Med denna bild av profeten Muhammed har jag tveklöst gått Kazmierska till mötes. Skägget beklagar jag, men man kan inte klara allt på en gång.

Profeten är en smula våldsbenägen. Som han skriver i sin senaste bok Koranen: ”När ni drabbar samman i strid med de otrogna, hugg av deras huvuden tills ni anställt ett stort nederlag bland dem.”

Muhammed och Worstward Ho

Ursäkternas tid, de ber om förlåtelse för teckningarna, danskarna gör det, norrmännen och alla i västvärlden som publicerat. Och situationen är förvirrad. Muhammedanerna har sina extrema och bombfarliga styrkor hysta inom ramen för de banditländer som kännetecknar islamistiska stater; västvärlden har sina ultrakonservativa. Men längs hela denna skala grupperar sig kategori efter kategori och det är svårt att se vad som är rätt. Vad som är rätt enligt västvärlden; något annat är inte möjligt. Det är väst som skapar analys och diskurs av dessa komplexa kulturer. Problemet med muhammedanen, och det faller delvis också på de måttliga, är att de tar sin religion på blodigaste allvar. De kristna har fått gå genom tillräckligt många stålbad för att bita i sura äpplen, även om det kan vara dags att titta till katolikerna. Dit har muhammedanerna inte kommit ännu. Men dit ska de naturligtvis. Därför kan det vara pragmatisk rimligt att ta ett litet steg tillbaka, böja på nacken och visa falsk respekt. De skall så småningom lära sig att ta törnarna och att Voltaires écrasez l’infâme gäller alla religioner. Hade kritiken och teckningarna kommit från högdiskursen rike, alltså om det handlat om ett konstprojekt hade saken stått annorlunda. Då kan omedelbart argumentationen laddas med de bästa namn och intentionerna får inte de förvirrade struktur som kännetecknar lågdiskursvärlden. Strindberg åtalades för hädelse 1884 men frikändes. Redan då var det omöjligt.

Å andra sidan, om det varit ett konstprojekt hade det förmodligen inte hänt något. För den som vill öka sin kunskap och sin förståelse har det varit en upplysningens tid. När något skall läras genom överskridande går det ofta våldsamt till. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre. Försök värre.

”Écrasez l’infâme! Förlåt, store Muhammed, vi menar
förlåt och ursäkt” (Västvärlden har just nu böjtid)

I väntan på Muhammed: Sex in the sculpture

Vi får vänta tills alla ursäktat sig färdigt och tills alla blivit jättesnälla innan Muhammed kommer. Om han kommer, man kan inte vara helt säker. I varje fall har jag idag ett viktigt meddelande om utsträckt skulpturfunktion. Nimis, ett visst träbygge, fick inte några stora vitsord av Helsingborgs Dagblads konstkritiker Linda Fagerström (20050731). Hon lät projektet sjunka till det absoluta bottenläget: Roligt för barnen. Och när hon har fått detta sagt frågar hon försmädligt: ”Men var det så han tänkte sig sitt konstnärskap? Klätterställningstillverkare?”

Kanske har hon rätt, tänkte jag länge. Men ganska överraskande kom en helt annan aspekt in i bilden som på alla sätt gör skulpturen såväl funktionell som intressant. Jag vill därför be Linda Fagerström om att överväga en revidering av recensionen. Här är underlaget, materialet torde vara autentiskt och kan återfinnas på passagens blogg:

”I början var det konst

Första gången jag såg dig, såg jag dig länge och jag blev förtjust. I tre
timmar satt jag och såg dig, naken och förälskad. Du tittade på mig, men såg
bara linjer. Jag såg dig och ville kyssas. Du tittade på mig och ville bli
konstnär. Först till sommaren, på konstskolans avslutningsfest såg du mig.
Det var första gången vi träffades och jag var påklädd. Du sa att du tyckte
min klänning var vacker. Redan då klädde jag mig i förhoppning om att du
skulle klä av mig. Blyg, lite berusad och glad dansade du med mig, frågade
om vi skulle åka på utflykt imorgon. Jag rodnade och ville gärna. I skruttig
bil till Kullen. Vi vandrade den vingliga kringliga stigen till Nimis i
försommarskymning. Jag hade en alldeles för tunn sommarklänning, sandaletter
och du var underbar. Hur skulle jag komma nära? När skulle du kyssa mig?
Skulle du kyssa mig? Tankarna trasslade sig, hjärtat bankade, mitt sköte
brände, knäna var svaga och jag kunde inte säga något, bara le. Äntligen
framme vid den sista branten ner till havet. Du gick före. Jag efter,
snubblig i sandaletter nerför stigen. Du gav mig stöd med din hand. Jag
snavade in i din famn. Du skrattade, jag rodnade och log. Försiktigt
småstegade vi ner. Snavigt och snubbligt, flera gånger landade jag i din
famn, närmare och tätare för var gång. Du höll mig nära tills jag var
stadig, lite längre varje gång. När vi så var nere och jag nästan fallit i
din famn kysste du mig. Kysste tillbaka. Förenade och fnittriga, hand i hand
balanserade vi ut på stenarna. Solen badade i havet. Jag frös. Du värmde mig
i din famn. Lutad mot konsten tog jag emot dina kyssar och dina varma
händer. Så sakta och smektsamt, närmade dig min spetskant på trosan, kunde
knappt andas. Du mötte min blick, vi log och dina fingrar smekte mig till
öppning. På knä, med ryggen mot havet kysste du min klitoris, ditt sträva
hår kittlade mina lår, din tunga knullade mig. För att inte falla höll jag
mig i skulpturen och skakade. När mina vågor var lika stilla som havets, kom
du in i mig, pressade mig mot konsten, mina ben om din midja, och jag
lättade och lät som en fiskmås.

Fnittrande följde vi stigen tillbaka till bilen.”

Lägg märke till den ur konstsynpunkt intressanta formuleringen ”höll jag mig i skulpturen och skakade”. Möjligheterna till konstupplevelser är ibland större än vad man kan föreställa sig.

Ger bra skakstöd