”När är jag?” Svensk samtidskonst just nu
Det fanns en tid då det fanns något att introducera i Sverige. Implosionen och postmodernismen var en sådan introduktion. När utställningen Implosion ägde rum på Moderna 1987-88 fanns det goda möjligheter för framsynta svenska konstnärer att imitera New York. Det var nämligen så länge sedan att New York var liktydigt med internationellt radikal konst.
Saken befinner sig alltså i ett annat läge nu. Internationell standardkonst finns överallt och det finns gott om den i Sverige. Modernas utställningen När är jag? kan visa upp ett 40-tal konstnärer som är i stånd att producera konst av internationellt standardsnitt.
Kritikerna är samstämmigt jublande. Särskilt tycks man glädja sig åt att det teoretiska underlaget för den sociala kritiken har skjutits i bakgrunden och att budskapen inte längre är lika framträdande. Det finns plats för upplevelser och humor, samtidigt som konstnärerna fortsätter att ställa viktiga frågor om den osäkra tid vi lever i. Skeptikern finner nog en sådan konsensus aningen suspekt. Tydligen har konstnärerna lyckats uppfylla kritikernas förväntningar. Eller om man vill dra det ett steg längre; utställningen är i första hand gjord för kritikerna och den uppdaterade konstvärlden.
Och det är en bra utställning, eftersom god konst är det som konstvärlden kallar för konst – och konstvärlden finner att utställningen är god. Även om det är en svensk bedömning är det inte långsökt att hävda att den utan vidare skulle hålla i ett internationellt perspektiv. Vad vi har är biennalkonst, klippt och skuren att flytta in på vilken biennal som helst. Malörten i bägaren skulle vara att det är många konstnärer från många länder som skulle kunna prestera något liknande. Och inte heller skulle det vara svårt att dra fram ytterligare 40 svenska konstnärer som skulle kunna göra en motsvarande jubelprestation.
Modernas utställning har lyckats med att visa absolut samtidskonst, så ser den ut, standardiserad, internationell, uppburen av sociala budskap som väger allt lättare och inte främmande för att också blanda in sådant som kan tyckas smaka väl mycket modernism. Kanske det också går att tala om en tendens, att utställningen har en enhet som den delar med det internationella tillståndet i konsten: Estetisera mera. Vi har nog hamnat där, det är dags att estetisera socialkritiken.
Och en liten tendens till: pedagogiken. Det kostar visserligen 80 kr för folket att få tillträde men i gengäld för man dessutom bära hem en 300-sidig katalog för vidare fördjupningsstudier. Pedagogiken har en bit kvar för att kunna tas på allvar, men riktigt nog är att education är ett såväl nationellt som internationellt tema.
Internationell standardkonst på biennal