Del 115: Svårt i konsten – ny kris

Vi är där igen. Knappt hade julhelgen stoppat föregående svenska konstkritikerkris förrän det har blivit dags igen. Nu kommer signalerna från Sara Arrhenius som varit i Barcelona och deltagit i en konferens. Konferensen kunde meddela att konstkritiken hade kris varför det är att förvänta att merparten av dessa conference hoppers skyndar hem för att meddela lägets allvar. Sara Arrhenius, konstkritiker, curator och numera chef för Bonniers konsthall skriver om sin konferens i DN (060511).

Någon kris är det sannolikt inte i konstkritiken. Redan under förra debatten fanns det åtskilliga som tvivlade på kris. Inte omöjligt att det istället är en konferenskris, en kris som man försöker häva genom att påtala att man kommit fram till den oerhört viktiga slutledningen att det råder kris i konstkritiken. Några egentliga resultat brukar konferenser och seminarier inte leda till, sådana tillställningar är mest uppvisningar och tillfällen för deltagarna att knyta kontakter (på många plan) med varandra. Vilket inte skall underskattas: nätverk, nätverk.

Vi har naturligtvis en strukturell förändring i konsten och i allt annat. Allting har blivit mycket mer och den eftersträvansvärda uppmärksamheten är både kvalitet och konsumtionsvara. Sålunda finns det allt fler konstnärer, kritiker och curatorer. Kritikern ligger knappast risigt till, allt vad curatorn ställer och styr med skall recenseras, blir det inte det är det ett misslyckande. Och även konstnärerna behöver recensioner. Däremot är det inte längre kritikern A, B och C som vecka efter vecka och år efter år, lämnar sina återkommande synpunkter. Vi har fått ett helt alfabet av kritiker och det får nog ses som en fördel.

är diskussionen om konsten en inre angelägenhet som inte når utanför utställningsrummen, konstkatalogerna och konferenserna, skriver Arrhenius. Tja, annorlunda har det väl aldrig varit. Konsten kan som högdiskursfält aldrig bli populär, men den kan naturligtvis göra sig hörd som mera folklig sensation.

Den gränslösa offentligheten på internet har i praktiken blivit ett starkt uttryck för vår tids specialisering och – vågar jag påstå – fragmentarisering. I den här specialiseringen finns en stor skillnad mot den typ av offentlighet som är den traditionella kultursidan där olika ämnen, inriktningar och åsikter möts och bryts mot varandra. Den är ett sammanhang där de olika konstformerna kan beskrivas och förstås utifrån en större kulturell, social och historisk karta som omfattar något mer än bara en konstart.
Jag tror att det är ganska avgörande för en kultur att den här typen av gemensamma mötesplatser finns. Det behöver självklart inte vara kultursidan på en stor nationell dagstidning, varje tid har sina uttrycksformer och papperstidningen är givetvis en produkt av en viss tids historiska situation och särskilda materiella möjligheter att skapa sina speciella offentligheter, precis som 1800-talets kaffehus var en annan. Men jag tror att det är väsentligt med en öppen offentlighet för att föra en diskussion där olika kulturformer kan erövra ett värde och en legitimitet
.

Jag tror att Arrhenius kan vara lugn, den globala spridningen och mångfalden är givetvis ett hot mot enheten, men förstärkningarna har sedan länge fallit på plats. Vi har våra kära biennaler, vi har kritikernas recensioner (och vilka som är gällande mönstrar snabbt ut sig) och vi har naturligtvis artfacts som berättar om vilka konstnärer som är att räkna med. Konsten riskerar inte heller att slira ut i populärkultur eller design. Som jag många gånger tjatat om håller den högmodigt sin högdiskurs och gör sig i rätt stund otillgänglig för profanum vulgus.

Finns det lite kris i konsten så är det konstteorin. Genom att den befinner sig på så låg nivå får vi sådana skenproblem som Arrhenius redovisar. Betrakta blott detta enkla faktum: Konstvärlden har tagit till sig den institutionella teorin som dock inte gäller mer än delvis och ibland. Dessutom är teorin en sorglig torso som inte avancerat sedan 1985.

(Se också SDS 060513 där Jelena Zetterström skrivit ett svar på Arrhenius artikel)


Numera råder konstant kris i konsten. Sägs det.
Måhända är det så att det snarare råder stiltje.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.