Vilks.net

Skall det sköna komma tillbaka? Får konsten vara vacker? Nej, det är nog kört. Konsten kan visserligen gärna vara vacker, men så har vi det där med aboutness. Vad handlar det om? Varför skall det vara vackert? Är det ett projekt om att problematisera det estetiska? Svårt att komma ifrån. Under en rätt avsevärd tidsperiod av modernismens historia kunde den rättvände alltid hävda att någonting som var radikalt avstickande också var vackert. Men det blev värre eftersom modernismen fick skruva upp sig för varje nytt ism-varv. Penslade Picasso någonsin vackert? Snarare var han och de andra uttrycksfulla. Och det är välkänt sedan Kant. Konsten kräver mer än ren skönhet, eftersom den hamnar i det dekorativa. Men med det uttrycksfulla är inte mycket sagt. Åtskilligt annat är uttrycksfullt utan att vara konst. Och vi är där vi ständigt hamnar: Konst är uttrycksfullt på ett särskilt sätt. Det är svårt att finna några konstnärer som på allvar ger sig hän åt det sköna. Turnerpristagaren Howard Hodgkin är på det hållet, men han målar på ramarna och vrider till sig ett aboutness.

Det finns lite mer i konstpåsen, vi har också det sublima som efter skönhetens nederlag har dykt upp på konstscenen med jämna mellanrum. Barnett Newman drog till med det och bidrog till kombinationen av sublimt och minimalistiskt. Och den siste i raden att försöka var Lyotard.

Kritikern Jerry Saltz vevar ytterligare ett varv när han skriver om två utställningar i New York, Klara Lidén och Justin Lowe. Efter ett sprinterlopp genom det sublimas historia påpekar han att en kopp kaffe med någon bekant numera slår ut Grand Canyon när det handlar om sublim upplevelse.

Det är inte lätt att hålla fast vid någon identitet för konsten när hela äventyret hamnat i den institutionella återvändsgränden. Går det att skaka liv i det sublima genom att låta den ta plats i den relationella estetiken som Saltz försöker?

Det sublima handlar alltså om att uppleva något absolut storslaget. Edmund Burke som är en pionjär i ämnet hade ett handfast grepp om saken. Stora objekt kan inte vara sköna, de blir sublima (förutsatt att de är tillräckligt stora). Så långt är det inget problem, korta barr, gran, långa, tall. Men att se något storslaget som påminner oss om universums övermäktiga krafter och gör oss medvetna om vår egen existens och möjlighet behöver inte förknippas med något bestämt. Med lite ansträngning går det även med en deklarationsblankett – istället för en vulkan i utbrott.

Så är vi där igen: Det får vara något särskilt med det sublima. En storslagen upplevelse av forsar, vidder eller solnedgångar är idag välkända turistfällor. Det sublima kommer ju inte utifrån utan inifrån. Och för att den skall ha någon plats i konsten får den tävla med turistpaketen. För att göra det, ja, det går inte att komma ifrån, får vi skjuta ett aboutness. Varför är den här vulkanen intressant? Har den ett ekologiskt perspektiv med sig, eller handlar det om migration?

Så Salz övertygar knappast. Hans sortering handlar mest om praktisk uppdelning. Det sublima blir för honom sådant som uppenbarligen inte har några direkta skönhetskvaliteter. Antingen det nu är Klara Lidén som slår sönder en cykel eller ett möte med några vänner.

Vulkanerna var bättre förr

Trädgårdsgrillen ”Volcano” överträffar vulkanen i sublimitet

Howard Hodgkin med sin gimmick: ramen

Klara Lidén slår sönder en cykel Bodies of Society, 2006

Den har kommit, Statens konstråds katalog nr 35 med översikt av fjolårets offentliga konstproduktioner. Skribenterna är många och deras uppgift är att framhäva alla tänkbara positiva sidor av konstverken. De kritiska inläggen riktas till ett svåråtkomligt allmänt, det är t ex inte bra med ”hierarkier”. Men sådant är idag allmängods för varje skribent. Har man inte katalogen kan man se på nätet.

Lotta Jonson (som är chefredaktör på Form) skriver ”Om fyra konstverk i glas”, och utnyttjar sina spalter till att diskutera konsthierarkin. Hon fäller det lätt egendomliga yttrandet ”Saker som används varje dag kallas sällan konst”. Nåväl, museerna brukar vara stängda på måndagar så det kanske är riktigt. Uttalandet är inledningen till att dra några varv på det kära temat konst och konsthantverk. ”Glas exempelvis är fortfarande suspekt i vissa konstsammanhang”. Jo, tacka för det, glas är fullt av referenser och betydelser. Snarare det än Jonsons egen förklaring ”för vackert och för simpelt”. Nu skall man komma ihåg att idag är allting konstnärliga material. Vare sig det handlar om sopor, kronofogdar, billiga plastprylar eller ett komplett etnologiskt museum. Varför glaset skulle ha en särställning är svårt att förstå. Det enda som har en särställning i konsten är fortfarande målarfärgen, men den har förlorat mycket av sin höghet. Förtjusande naivt kvittrar Jonson avslutningsvis ”Kanske, kanske håller hierarkierna på att upplösas.” Svaret är nej. Och det beror på att det inte finns den ringaste anledning till att upplösa de två skilda marknaderna konst och konsthantverk.

Ann Edholm har producerat en målning (Transire) i Helsingborgs tingsrätt (Där har jag dömts; det hade varit trevligare att dömas intill ett offentligt konstverk). Lite egendomligt är det att finna Tom Sandqvist, hennes sambo, som entusiastisk skribent. Personligen menar jag att det nog kan gå för sig, Konstrådets texter är jubelföreställningar. Dessvärre tycks han sakna distans till sitt nära ämne: ”Transire kan också upplevas som något av den svenska samtidskonstens hittills mest storstilade sammanfattning av en lång rad avgörande tematiska och konstnärliga impulser i ett anmärkningsvärt konsekvent konstnärskap.” Skall vi förvänta oss att han vid nästa skrivtillfälle byter ut ”svenska” mot ”internationella”? I sanningens namn får man nog erkänna att Ann Edholm är den som ständigt överskrider (”transire” har den betydelsen) utan att någonsin göra det. Ingen skugga bör dock falla över det hon gör, hennes design är övertygande och intagande, men den skrider inte precis över några gränser.

Katalog 35 påstås också ”ta upp ett brännande och viktigt område” genom Kajsa Ravins artikel om konstpedagogik ”Som man ropar får man svar. Om kommunikation kring konst på 2000-talet”. Jag är verkligen intresserad av konstpedagogik och jag hyste en liten förhoppning när jag bläddrade fram till sidan 155. Men det var tyvärr just så illa som jag fruktade. Det är väl konstpedagogikens eländiga arv som ständigt förbittrar dess tillvaro. En sentimental sörja. ”I konstvärlden ligger man efter i uppdateringen av synen på kunskap”. Jaha, vilken konstvärld kan det rör sig om? Är det Documenta 12 som avses? ” Vem definierar och tar initiativet till den kommunikationsprocess som äger rum?” Ja, det kommer från det som gäller. Det som gäller finner man på biennalerna eller på Artfacts. Så har vi dessutom kvarsittarna som ofta sitter ute i de små museerna och drömmer om en renässans för modernismen. Men de är naturligtvis chanslösa. ”Konstpedagogen kan upprepa eller iscensätta relationella verk i ett pedagogiskt sammanhang”. Kanske kan de göra så, men vem bryr sig? Relationell konst hamnar på biennalerna och där hamnar inte pedagogerna. Och det hjälper inte att klaga. ”borde det löna sig för konstinstitutionerna att synliggöra sina värden och värderingar.” Förtjusande naivt och sentimentalt. Igen: det som gäller är biennalkulturen med den internationella samtidskonsten, socialkritiken. En och annan efterbliven kan kanske lufta sin modernistiska dröm, men det är klokast att hålla käften. Publiken skall lära sig att bli mer avancerad, men det är inte bra att tala om detta för publiken eller ens för bidragsgivarna eller för konstvärlden. Kajsa Ravin, förstå att de som har kunskap vet att inte alla vet och att det är olämpligt att tala om det som är oundvikligt. Konstvärldens värderingar som manifesteras varje timme med artfacts uppdateringar, är det som gäller. Inte är det vacker, allting handlar om nätverk och kontakter. Alla medel är tillåtna. Konstpedagogerna har bara att anpassa sig. Eller skaka av sig sin sentimentalitet.

Lösningen på problemet är enkel. Konst kan anpassas till nästan allting och den är säljbar på alla nivåer. Det som förhindrar att man genomför detta är den envisa tron på konstens värde i sig. Det tycks orubbligt.

Ingen särskilt uppmuntrande läsning tvingas jag tillstå om Katalog 35. Nästan allt som dyker upp i dessa vackra skrifter kommer snabbt att vandra ut ur konsthistorien. Det sker sällan något i den offentliga konsten.

Det finns betydande glas i konsten, t ex Duchamps ”Stora glaset” 1915-23