Del 137: Det avslagna sublima

Skall det sköna komma tillbaka? Får konsten vara vacker? Nej, det är nog kört. Konsten kan visserligen gärna vara vacker, men så har vi det där med aboutness. Vad handlar det om? Varför skall det vara vackert? Är det ett projekt om att problematisera det estetiska? Svårt att komma ifrån. Under en rätt avsevärd tidsperiod av modernismens historia kunde den rättvände alltid hävda att någonting som var radikalt avstickande också var vackert. Men det blev värre eftersom modernismen fick skruva upp sig för varje nytt ism-varv. Penslade Picasso någonsin vackert? Snarare var han och de andra uttrycksfulla. Och det är välkänt sedan Kant. Konsten kräver mer än ren skönhet, eftersom den hamnar i det dekorativa. Men med det uttrycksfulla är inte mycket sagt. Åtskilligt annat är uttrycksfullt utan att vara konst. Och vi är där vi ständigt hamnar: Konst är uttrycksfullt på ett särskilt sätt. Det är svårt att finna några konstnärer som på allvar ger sig hän åt det sköna. Turnerpristagaren Howard Hodgkin är på det hållet, men han målar på ramarna och vrider till sig ett aboutness.

Det finns lite mer i konstpåsen, vi har också det sublima som efter skönhetens nederlag har dykt upp på konstscenen med jämna mellanrum. Barnett Newman drog till med det och bidrog till kombinationen av sublimt och minimalistiskt. Och den siste i raden att försöka var Lyotard.

Kritikern Jerry Saltz vevar ytterligare ett varv när han skriver om två utställningar i New York, Klara Lidén och Justin Lowe. Efter ett sprinterlopp genom det sublimas historia påpekar han att en kopp kaffe med någon bekant numera slår ut Grand Canyon när det handlar om sublim upplevelse.

Det är inte lätt att hålla fast vid någon identitet för konsten när hela äventyret hamnat i den institutionella återvändsgränden. Går det att skaka liv i det sublima genom att låta den ta plats i den relationella estetiken som Saltz försöker?

Det sublima handlar alltså om att uppleva något absolut storslaget. Edmund Burke som är en pionjär i ämnet hade ett handfast grepp om saken. Stora objekt kan inte vara sköna, de blir sublima (förutsatt att de är tillräckligt stora). Så långt är det inget problem, korta barr, gran, långa, tall. Men att se något storslaget som påminner oss om universums övermäktiga krafter och gör oss medvetna om vår egen existens och möjlighet behöver inte förknippas med något bestämt. Med lite ansträngning går det även med en deklarationsblankett – istället för en vulkan i utbrott.

Så är vi där igen: Det får vara något särskilt med det sublima. En storslagen upplevelse av forsar, vidder eller solnedgångar är idag välkända turistfällor. Det sublima kommer ju inte utifrån utan inifrån. Och för att den skall ha någon plats i konsten får den tävla med turistpaketen. För att göra det, ja, det går inte att komma ifrån, får vi skjuta ett aboutness. Varför är den här vulkanen intressant? Har den ett ekologiskt perspektiv med sig, eller handlar det om migration?

Så Salz övertygar knappast. Hans sortering handlar mest om praktisk uppdelning. Det sublima blir för honom sådant som uppenbarligen inte har några direkta skönhetskvaliteter. Antingen det nu är Klara Lidén som slår sönder en cykel eller ett möte med några vänner.

Mahameru-volcano.jpg
Vulkanerna var bättre förr

volcanoright.JPG
Trädgårdsgrillen ”Volcano” överträffar vulkanen i sublimitet

hodgkinsmallthingbutmyown_85right.JPG
Howard Hodgkin med sin gimmick: ramen

liden klara bodies of society 06.jpg
Klara Lidén slår sönder en cykel Bodies of Society, 2006

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 137: Det avslagna sublima

  1. Tja… vad säger man. Jerry Saltz tycker alltså att kaffe med sällskap skulle vara mer sublimt än Grand Canyon. För det första är både kaffe o socialt umgänge överskattat. Det borde väl en New York-bo, om någon, ha insett – för länge sen. Det är omöjligt att toppa det sublima som Grand Canyon innebär. Det spelar ingen roll om man sett det i verkligheten eller inte. Det går inte att komma undan varken i umgängeskretsen (överreklamerad) filmvärlden, litteraturen, vetenskapen och gud o hans moster och jag vet inte vad. (Vem var Guds moster egentligen?). Men det är kanske där problemet ligger och Jerry har rätt… Grand Canyon överskuggar hela kulturen, när en fika mellan fyra ögon blir allt mer utrotningshotad (tack o lov). Vad pratade vi om egentligen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.