Del 136: Den offentliga konstens olidliga lätthet

Den har kommit, Statens konstråds katalog nr 35 med översikt av fjolårets offentliga konstproduktioner. Skribenterna är många och deras uppgift är att framhäva alla tänkbara positiva sidor av konstverken. De kritiska inläggen riktas till ett svåråtkomligt allmänt, det är t ex inte bra med ”hierarkier”. Men sådant är idag allmängods för varje skribent. Har man inte katalogen kan man se på nätet.

Lotta Jonson (som är chefredaktör på Form) skriver ”Om fyra konstverk i glas”, och utnyttjar sina spalter till att diskutera konsthierarkin. Hon fäller det lätt egendomliga yttrandet ”Saker som används varje dag kallas sällan konst”. Nåväl, museerna brukar vara stängda på måndagar så det kanske är riktigt. Uttalandet är inledningen till att dra några varv på det kära temat konst och konsthantverk. ”Glas exempelvis är fortfarande suspekt i vissa konstsammanhang”. Jo, tacka för det, glas är fullt av referenser och betydelser. Snarare det än Jonsons egen förklaring ”för vackert och för simpelt”. Nu skall man komma ihåg att idag är allting konstnärliga material. Vare sig det handlar om sopor, kronofogdar, billiga plastprylar eller ett komplett etnologiskt museum. Varför glaset skulle ha en särställning är svårt att förstå. Det enda som har en särställning i konsten är fortfarande målarfärgen, men den har förlorat mycket av sin höghet. Förtjusande naivt kvittrar Jonson avslutningsvis ”Kanske, kanske håller hierarkierna på att upplösas.” Svaret är nej. Och det beror på att det inte finns den ringaste anledning till att upplösa de två skilda marknaderna konst och konsthantverk.

Ann Edholm har producerat en målning (Transire) i Helsingborgs tingsrätt (Där har jag dömts; det hade varit trevligare att dömas intill ett offentligt konstverk). Lite egendomligt är det att finna Tom Sandqvist, hennes sambo, som entusiastisk skribent. Personligen menar jag att det nog kan gå för sig, Konstrådets texter är jubelföreställningar. Dessvärre tycks han sakna distans till sitt nära ämne: ”Transire kan också upplevas som något av den svenska samtidskonstens hittills mest storstilade sammanfattning av en lång rad avgörande tematiska och konstnärliga impulser i ett anmärkningsvärt konsekvent konstnärskap.” Skall vi förvänta oss att han vid nästa skrivtillfälle byter ut ”svenska” mot ”internationella”? I sanningens namn får man nog erkänna att Ann Edholm är den som ständigt överskrider (”transire” har den betydelsen) utan att någonsin göra det. Ingen skugga bör dock falla över det hon gör, hennes design är övertygande och intagande, men den skrider inte precis över några gränser.

Katalog 35 påstås också ”ta upp ett brännande och viktigt område” genom Kajsa Ravins artikel om konstpedagogik ”Som man ropar får man svar. Om kommunikation kring konst på 2000-talet”. Jag är verkligen intresserad av konstpedagogik och jag hyste en liten förhoppning när jag bläddrade fram till sidan 155. Men det var tyvärr just så illa som jag fruktade. Det är väl konstpedagogikens eländiga arv som ständigt förbittrar dess tillvaro. En sentimental sörja. ”I konstvärlden ligger man efter i uppdateringen av synen på kunskap”. Jaha, vilken konstvärld kan det rör sig om? Är det Documenta 12 som avses? ” Vem definierar och tar initiativet till den kommunikationsprocess som äger rum?” Ja, det kommer från det som gäller. Det som gäller finner man på biennalerna eller på Artfacts. Så har vi dessutom kvarsittarna som ofta sitter ute i de små museerna och drömmer om en renässans för modernismen. Men de är naturligtvis chanslösa. ”Konstpedagogen kan upprepa eller iscensätta relationella verk i ett pedagogiskt sammanhang”. Kanske kan de göra så, men vem bryr sig? Relationell konst hamnar på biennalerna och där hamnar inte pedagogerna. Och det hjälper inte att klaga. ”borde det löna sig för konstinstitutionerna att synliggöra sina värden och värderingar.” Förtjusande naivt och sentimentalt. Igen: det som gäller är biennalkulturen med den internationella samtidskonsten, socialkritiken. En och annan efterbliven kan kanske lufta sin modernistiska dröm, men det är klokast att hålla käften. Publiken skall lära sig att bli mer avancerad, men det är inte bra att tala om detta för publiken eller ens för bidragsgivarna eller för konstvärlden. Kajsa Ravin, förstå att de som har kunskap vet att inte alla vet och att det är olämpligt att tala om det som är oundvikligt. Konstvärldens värderingar som manifesteras varje timme med artfacts uppdateringar, är det som gäller. Inte är det vacker, allting handlar om nätverk och kontakter. Alla medel är tillåtna. Konstpedagogerna har bara att anpassa sig. Eller skaka av sig sin sentimentalitet.

Lösningen på problemet är enkel. Konst kan anpassas till nästan allting och den är säljbar på alla nivåer. Det som förhindrar att man genomför detta är den envisa tron på konstens värde i sig. Det tycks orubbligt.

Ingen särskilt uppmuntrande läsning tvingas jag tillstå om Katalog 35. Nästan allt som dyker upp i dessa vackra skrifter kommer snabbt att vandra ut ur konsthistorien. Det sker sällan något i den offentliga konsten.

Duchamp_LargeGlass15-23.jpg
Det finns betydande glas i konsten, t ex Duchamps “Stora glaset” 1915-23

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

6 svar på Del 136: Den offentliga konstens olidliga lätthet

  1. Fred Andersson skriver:

    Hej Lars: din kritik mot Konstrådets skrift är missriktad. Låt gå för att det finns mycket naivitet bland konstpedagoger. Du verkar avsky dem, och du behöver dem inte själv, eftersom du själv är en lysande pedagog (och det menar jag). Men med Ravins artikel lyckas Konstrådet åtmintone beröra ett problem som jag själv och många med mig tycker är akut: att kritiken stelnar i traditionella former med färdiga fraser, och att kritiker varken vill eller behöver veta något om de institutionella och ekonomiska strukturerna bakom konsten. Långt mindre kritisera dem eller ifrågasätta konstens angelägenhet utifrån dess sociala situering. Att fråga efter kommunikation är inte sentimentalt, Lars. Tvärtom realistiskt.

  2. Lars skriver:

    Tack för dina synpunkter Fred! Det låter sig sägas att det inte är sentimentalt att fråga efter kommunikation. Men vilken kommunikation då? Pedagogiken är inte vad den är och det fattar t o m Konstrådet. Men vilken är handlingsplanen. Jag hade gärna velat veta vad det är för kunskap som konstvärlden (och vilken som avses) inte är uppdaterad på – och vilken Ravin tydligen skall vara insatt i.

    Pedagogerna står illa eftersom de har lite inflytande och ses över axeln. Man kan skriva många vackra ord om behov, men hur skall saker göras? Det brukar bli samma sentimentala utspel varje gång. Har jag fel är det utmärkt, men jag anar att jag inte har det.

    Konst betyder så lite: Sälj det hänsynslöst! Devisen för en framtida konstpedagogik.

  3. Tom Sandqvist skriver:

    Jag är faktiskt gift med Ann Edholm. Och artikeln beställdes av Konstrådet.

    Tom

  4. Lars skriver:

    Hej Tom! Hoppas du inte tar illa upp. Jag kunde inte skriva “gift med” eftersom jag inte visste att ni officiellt knutet hymens band. Jag får senkommet gratulera.

    Och ingen skugga skall falla över det att du skrivit inom familjen. Du fick ditt uppdrag och Konstrådets skrifter innehåller inte konstkritik. Men det blir ändå en delikat uppgift och där tycker jag du får tåla lite kritik. Jag håller fast vid att du tar i så det stänker och det blir inte riktigt trovärdig när äkta mannen skriver om äkta hustrun.

  5. Tom Sandqvist skriver:

    Ibland finns det kanske något som kallas professionell integritet också, som samtidigt förväntar sig professionell kritik. Kan du överhuvud se vad den äkta mannen skriver om den äkta hustruns konst utan att förblindas av att den äkta mannen skriver om den äkta hustruns konst?

  6. Lars skriver:

    Det är precis det som är problemet, om man vet att äkta mannen skriver blir man ganska självklart misstänksam mot alltför många superlativ.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.