Vilks.net

Det var vid jultid 2018 som dramatiken tätnade kring min personskyddsenhet. Min nära och kära Maj (för övrigt min enda anhörig) skulle komma hem från utlandet. Som brukligt skulle jag möta henne för vidare färd till hennes bostad. I dagarna hade man meddelat mig att denna bostad skulle klassificeras som säkerhetsrisk men det var inte på något sätt akut. Men några dagar före jul kom ett drastiskt besked. Det blev ingen hämtning av Maj eller någon transport till hennes bostad (trots att detta sedan månader var inlagt i planeringen). Jag erinrade då om den vanliga gången vid dessa tillfällen; att det alltid var den nödvändiga uppgiften för mig att någon dag i förväg sätta på värmen och se till att ställa ett fordon till hennes disposition. Svaret var nej, motiverad med frasen: ”Beslutet är taget, så får det bli!” Därmed kunde åtminstone något av enhetens motto (”kommunikation, flexibilitet, dådkraft”) uppfyllas. Om någon gång det brister i kommunikation och flexibilitet så dock inte i dådkraften.

Maj var naturligtvis upprörd över att hamna ensam i sena natten på flygplatsen och på något sätt ta sig till en ouppvärmd bostad. I samtal med ledningen tyckte hon att jag på egen hand skulle möta henne och ledsaga henne hem. Så att det framkom hur illa vi blev behandlade. Detta verkställdes dock inte eftersom logistiken är komplicerad för ett övervakat skyddsobjekt. Men det var tillräckligt för att enheten skulle visa ytterligare dådkraft och betrakta henne som en säkerhetsrisk och inställa henne till förhör.

Livvaktsskyddet är en del av projektets relationella estetik. I detta ämne finns en del att redovisa.

Under åtta år hade mitt livvaktsskydd utövats i välvilligt samförstånd.  Men en dag fick jag ett oväntat besked om att jag skulle vara observant på mina förflyttningar. De skulle göras i mitt intresse och inte i någon annans. Eftersom jag är placerad på behörigt avstånd från min tidigare närmiljö blev förflyttningar enligt myndigheten besvärande. Jag upplystes om att de nyinköpta bilarna tog mycket bensin. Alldenstund jag inte kunde förstå vilka av mina transporter som utfördes i någon annans intresse förhörde jag mig närmare om saken. Jag fick då veta att vissa resor klassificerades som ”serviceresor”. Mysteriet tätnade då jag inte kunde erinra mig att jag utfört något som inte jag själv var engagerad i och kunde motivera (som skyddsperson ska man egentligen inte behöva motivera vad man vill göra). Saken var alltför komplicerad för att behandlas på gruppchefsnivå därför besvarades min fråga av kommissarien:

”Termen ’serviceresa’ är inget vedertaget begrepp utan mer en intern benämning på en del i ett uppdrag.

Det är alltså inte själva resan man bedömer att personskydd behövs på, utan uppdraget som skyddspersonen skall åka till. Dessa transporter brukar benämnas som ’servicetransporter’ eller ’serviceresor’. I vanliga och i de allra flesta personskyddsuppdrag möter man upp skyddspersonen på platsen där uppdraget äger rum och hon/han tar sig själv dit och därifrån.”

Efter detta kom kommissarien fram till att det inte gäller för mig eftersom jag inte kan möta upp. Jag befinner mig i ett skyddat boende och kan inte på egen hand utföra någon form av förflyttning.  Begreppet ”serviceresor” kunde avvecklas men så lätt ger sig inte en myndighet som vill göra nedskärningar. Den goda tiden med livvaktsskyddet var förbi, nu väntade inskränkningar och åtstramningar.

(forts. följer)