Vilks.net

Konsten såsom en del av kulturen har sin big boss i kulturministern. Under det senaste decenniet har vi kunnat följa tre regimer och går nu in på den fjärde. Vad skall dock en kulturminister göra? Svaret är att en sådan bör göra som ministrar i allmänhet: Ingenting. Bara inte förlora röster vid nästa val. Och speciellt för en kulturminister gäller att göra mindre än ingenting. Se glad ut, var positiv och förlita sig på sitt symbolvärde. Man kan från denna post trampa upp sig som Margot Wallström och Marita Ulvskog har gjort. Eller trappa ner sig som Leif Pagrotsky. Vi har alltså en post som är en inkörsbana eller en avstigningsramp.

Visa lite rutin och välvilja och det skall säkert gå bra! Sverige har nu fått Cecilia Stegö Chilò som inte förstått att vad hon själv anser är fullständigt ointressant. Och när hon börjar yppa sina synpunkter skapas omedelbart oro i kulturleden. Väljarna kan påverkas genom klantighet som rasslar genom medierna.

Så har vi den fullständiga scenen. Den klumpiga ministern har inte betalt sin tv-licens på 16 år. Vad som förvärrar saken är att det tyngsta mediet har all anledning att känna sig förfördelat. Nu blir det åka av och saken är värdig ett rejält konstprojekt.

Hur skall en dubbel skuld betalas? ”Jag har inte betalt min tevelicens, varken med pengar eller som förebild.” Nå, med konstens hjälp skulle man kunna lyfta saken till högdiskurs och göra en lätt travesti på Bataille:

”As often as not, it seems to be assumed that woman has her being independently of her passions. I affirm, on the other hand, that we must never imagine existence except in terms of these passions…
…We are discontinuous beings, individuals who perish in isolation in the midst of an incomprehensible adventure, but we yearn for our lost continuity. We find the state of affairs that binds us to our random and ephemeral individuality hard to bear. Along with our tormenting desire that this evanescent thing should last, there stands our obsession with a primal continuity linking us with everything that is… this nostalgia is responsible for… eroticism in woman.”

Om man dessutom tillägger att det är tre år till nästa val kan man nästan vara helt säker på själva huvudsaken: Väljaren kommer då att ha glömt saken. Sitt därför ner och gör ingenting. Och säg framför allt ingenting som inte redan är skrivet från kansliet.

Vem, om jag ropade, hörde mig då i änglarnas kretsar?

Tidskriften Konsttidningen har kommit ut med årets fjärde nummer. En tidskrift som innehåller mycket information om böcker och utställningar. Men den är också ett språkrör för modernismen. Inte så att allt annat skulle vara uteslutet, nejdå, även icke-modernistiska företeelser får plats och intresse. Men hjärtat klappar för modernismen. Då det oftast är rutinerade skribenter som skriver, t ex Kristian Romare och Cecilia Stam, hanteras stoffet på ett nästan klanderfritt sätt; det kan ibland förekomma en och annan eftersläng om för mycket koncept och text. Redaktör Lars Kollberg älskar förhistoriska formationer och sådana för man sig rikligt till livs i varje nummer.

Det senaste numret handlar framför allt om Picasso. Det är dags att fira det lite ojämna 125-årsjubileet av mannen som håller en ointaglig förstaplats på artfacts lista. Jan-Erik Johansson har fyrat av tre artiklar om den gamle kubisten och det är ingen hejd på lovsången. Sällan har Picasso framstått som så enastående och fläckfri. Okritiskt faller Johansson framstupa framför ett helgon som glorifierar det romantiska geniet med outsinlig kreativitet. Och självfallet skall Picasso få äran av allt väsentligt som gjorts i konsten under 1900-talet. Han har brutit med renässansperspektivet (här brukar konsthistorikerna peta in Cézanne som skyldig) och själv skapat kubismen. Och en tusan till kvinnokarl var han också. Det får sägas vara sant, men Johansson gör det till en ömsint historia där mästaren lyser vägen med lykta åt Dora Maar. Att den gamle surdegen gjorde allt för att stoppa Françoise Gilots karriär när hon misshagat är inget som hör hemma i detta sammanhang.

Johansson skriver att med Guernica ”lyckades Picasso som den förste i västerländsk konst att hos betraktaren väcka känslor med rent konstnärliga medel.” Här luktar det verkligen unken modernism. ”Det är ojämförligt Picassos främsta verk.” Ja, det är onekligen det mest kända men jag skulle nog tänka mig att det främst beror på den politiska kontexten. Johansson är inte ensam om att lägga dubbla fläskstekar på upplevelsen av Guernica, masshysterin kring verkets tvivelaktiga kraft att väcka och överföra autentiska känslor har sedan länge gått i spinn. Om man döper om den till Slagsmål i bondgården kan man äntligen hamna på en rimlig känslonivå.

Något lär man sig ändå av denna text och när Johansson citerar Det Stora Konstgeniet, ”Ett konstverk får inte vara någonting som lämnar en människa oberörd, någonting som hon går förbi med likgiltig blick. Det måste få henne att reagera, känna starkt, också sätta igång ett skapande, om det så vore bara i hennes fantasi. Hon måste ryckas upp ur sin slöhet, gripas vid strupen, Hon måste göras medveten om den värld hon lever i och för att blii det måste hon först skakas ut ur den.”, får man något att fundera på. Detta moderna credo vilar alltfort som ett Damoklessvärd över dagens konstnärer. Konsten är så ofantlig viktig, ambitiös bortom alla gränser, att ingenting mindre än detta är vad som skall göras.

Men ännu väntar vi på första verket i en sådan genre. Hittills har det enbart rört sig om estetiska finjusteringar. Och det gäller även Picasso som visste hur man gör för att väcka uppmärksamhet.

Picasso: Slagsmål i bondgården