Konsten har inte längre några gränser som kan överskridas. Vad som helst kan förvandlas till konst. Det är något som man numera blivit helt klar över. Men det är en formell instans som meddelar oss att bildkonst inte behöver vara knutet till bild utan kan omfatta alla tänkbara objekt, verksamheter eller aktiviteter. Samtidigt har konsten flyttat sitt intressecentrum från form till innehåll. Och det är i innehållet som konsten fortfarande kan aktivera ett gränsöverskridande och agera som provokation. Därtill skall man komma ihåg att visserligen kan vad som accepteras som konst men vad som helst kan inte accepteras som bra konst. Och bra konst fordrar intresse och uppmärksamhet.
Utan större svårigheter kan man beskriva vad som betraktas som bra konst just nu, vilka slags innehåll och handlingar som konstvärlden låter sig fängslas av.
I en intressant artikel från i fjor uttalar sig Sven-Olov Wallenstein om de svårigheter som finns i samtidskonsten. Dess kritiska och provokativa sida har ersatts av att konsten efterliknar upplevelseindustrin. Han saknar ”en konst som problematiserar upplevelsen”.
Om någonting görs som pretenderar på att kraftfullt vara kritiskt och problematiserande hamnar vi alltid i hur konstvärlden ser på sådana fenomen. Paradoxen är uppenbar: Om konstvärlden finner att det är en korrekt form av kritik och problematisering innebär det att vi har att göra med en bekräftelse. Om konstvärlden avvisar den som inkorrekt kan det vara något intressant, men inte nödvändigtvis.
Mitt lilla bidrag till denna diskussion med teckningar av profeten Muhammed i hundformat kan ses som ett bra exempel. Vi har en lokal utställning med rimligt kända konstnärer. Konstförening på hembygdsgården i Ulvsby vill göra en trevlig konstutställning om hundar. Många konstutställningar är trevliga men det vilar något dystert över att behöva konstatera detta. På en tidigare utställning (då handlade det om katter) deltog Robert Jäppinen med en bild av Bush som katt. Med det blev trevligheten något dämpad eftersom det fanns en politisk medvetenhet. Men självfallet korrekt eftersom Bush är lovligt byte som inte väcker någon anstöt.
Teckningarna av profeten som hund kom däremot att störa trevnaden. Det blev allvarligt och ledningen fruktade konsekvenser som att svenskar i utlandstjänst kunde riskera livet eller att hembygdsgården kunde bli nedbränd.
Konstvärlden skänker ingen särskild uppmärksamhet åt den här händelsen eftersom den redan tagit ställning. Konsten skall icke kränka de svaga utan istället visa respekt för oliktänkande. Just detta beteende visar hur konstens gränser ser ut. Det tål att påminnas om.
Wallenstein skriver vidare:
”Man vill sälja in en hel upplevelse. Det är Wagners Gesamtkunstwerk minus det som är intressant med Wagner, alltså hans ideologiska vansinne och den tyska mytologin, det som gör Wagner problematisk. Föreställ dig Wagner som bara består av spindelvävstunna Ess-durackord; inga valkyrior, ingen Wotan, ingen underjord och ingen förvriden marxistisk klassanalys.”
Här är konstens nuvarande dilemma. Även när man tar i på högre nivå, som i Manchesterevenemanget (som jag skrev om för några dagar sedan), blir det samma underhållningseffekt. Utställningen var i klartext trevlig bortsett från avslutningen med Matthew Barneys fist-fucking som dock får tillskrivas att vara ett inslag för ”adults” (med angiven åldersgräns).
Jag menar att det finns en del att göra för konsten inom religionsbranschen. Islam är inte på något sätt enastående. Den djupt suspekta rörelsen Opus Dei har såvitt jag vet inte fått någon uppmärksamhet från konstens sida. Och det finns naturligtvis hur mycket som helst att dra fram.
Men islam och Muhammed är intressant. Varför intar kulturlivet genomgående en beskyddande hållning till förlöjligandet av Koranens anhängare? Kanske kan det sammanfattas i att de ännu inte är mogna för sådan kritik.
Den vite mannen har koloniserat och brutaliserat samt utnämnt det västerländska upplysningsprojektet till norm. Därför bär nu västerlandet på en skuld och en skuldkänsla som får manifesteras genom tolerans och förståelse. Slutmålet är ändå klart nog: När objekten för denna toleransiver blivit mogna och tillräckligt bildade skall samma regler gälla för dem som för västerlänningar.
Den här teckningen är från 2006 och visar profeten som tillsammans med H C Andersen gör ett studiebesök på Carlsbergsbryggerierna i Köpenhamn. Den är för närvarande utställd på Vestfossen Kunstlaboratorium i Norge och har inte föranlett någon upprördhet.
