Del 344: Mot framtiden 2 av (2)

Konsten har inte längre några gränser som kan överskridas. Vad som helst kan förvandlas till konst. Det är något som man numera blivit helt klar över. Men det är en formell instans som meddelar oss att bildkonst inte behöver vara knutet till bild utan kan omfatta alla tänkbara objekt, verksamheter eller aktiviteter. Samtidigt har konsten flyttat sitt intressecentrum från form till innehåll. Och det är i innehållet som konsten fortfarande kan aktivera ett gränsöverskridande och agera som provokation. Därtill skall man komma ihåg att visserligen kan vad som accepteras som konst men vad som helst kan inte accepteras som bra konst. Och bra konst fordrar intresse och uppmärksamhet.

Utan större svårigheter kan man beskriva vad som betraktas som bra konst just nu, vilka slags innehåll och handlingar som konstvärlden låter sig fängslas av.

I en intressant artikel från i fjor uttalar sig Sven-Olov Wallenstein om de svårigheter som finns i samtidskonsten. Dess kritiska och provokativa sida har ersatts av att konsten efterliknar upplevelseindustrin. Han saknar ”en konst som problematiserar upplevelsen”.

Om någonting görs som pretenderar på att kraftfullt vara kritiskt och problematiserande hamnar vi alltid i hur konstvärlden ser på sådana fenomen. Paradoxen är uppenbar: Om konstvärlden finner att det är en korrekt form av kritik och problematisering innebär det att vi har att göra med en bekräftelse. Om konstvärlden avvisar den som inkorrekt kan det vara något intressant, men inte nödvändigtvis.

Mitt lilla bidrag till denna diskussion med teckningar av profeten Muhammed i hundformat kan ses som ett bra exempel. Vi har en lokal utställning med rimligt kända konstnärer. Konstförening på hembygdsgården i Ulvsby vill göra en trevlig konstutställning om hundar. Många konstutställningar är trevliga men det vilar något dystert över att behöva konstatera detta. På en tidigare utställning (då handlade det om katter) deltog Robert Jäppinen med en bild av Bush som katt. Med det blev trevligheten något dämpad eftersom det fanns en politisk medvetenhet. Men självfallet korrekt eftersom Bush är lovligt byte som inte väcker någon anstöt.

Teckningarna av profeten som hund kom däremot att störa trevnaden. Det blev allvarligt och ledningen fruktade konsekvenser som att svenskar i utlandstjänst kunde riskera livet eller att hembygdsgården kunde bli nedbränd.

Konstvärlden skänker ingen särskild uppmärksamhet åt den här händelsen eftersom den redan tagit ställning. Konsten skall icke kränka de svaga utan istället visa respekt för oliktänkande. Just detta beteende visar hur konstens gränser ser ut. Det tål att påminnas om.

Wallenstein skriver vidare:

”Man vill sälja in en hel upplevelse. Det är Wagners Gesamtkunstwerk minus det som är intressant med Wagner, alltså hans ideologiska vansinne och den tyska mytologin, det som gör Wagner problematisk. Föreställ dig Wagner som bara består av spindelvävstunna Ess-durackord; inga valkyrior, ingen Wotan, ingen underjord och ingen förvriden marxistisk klassanalys.”

Här är konstens nuvarande dilemma. Även när man tar i på högre nivå, som i Manchesterevenemanget (som jag skrev om för några dagar sedan), blir det samma underhållningseffekt. Utställningen var i klartext trevlig bortsett från avslutningen med Matthew Barneys fist-fucking som dock får tillskrivas att vara ett inslag för ”adults” (med angiven åldersgräns).

Jag menar att det finns en del att göra för konsten inom religionsbranschen. Islam är inte på något sätt enastående. Den djupt suspekta rörelsen Opus Dei har såvitt jag vet inte fått någon uppmärksamhet från konstens sida. Och det finns naturligtvis hur mycket som helst att dra fram.

Men islam och Muhammed är intressant. Varför intar kulturlivet genomgående en beskyddande hållning till förlöjligandet av Koranens anhängare? Kanske kan det sammanfattas i att de ännu inte är mogna för sådan kritik.

Den vite mannen har koloniserat och brutaliserat samt utnämnt det västerländska upplysningsprojektet till norm. Därför bär nu västerlandet på en skuld och en skuldkänsla som får manifesteras genom tolerans och förståelse. Slutmålet är ändå klart nog: När objekten för denna toleransiver blivit mogna och tillräckligt bildade skall samma regler gälla för dem som för västerlänningar.

muhohca50korrliten.JPG
Den här teckningen är från 2006 och visar profeten som tillsammans med H C Andersen gör ett studiebesök på Carlsbergsbryggerierna i Köpenhamn. Den är för närvarande utställd på Vestfossen Kunstlaboratorium i Norge och har inte föranlett någon upprördhet.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 12 kommentarer

Mot framtiden: konstens gränser

En liten händelse kan visa att påståendet om att det inte längre finns några gränser i konsten inte är helt korrekt. Exempelvis har vi Gränsen mot islam. I konstvärlden får man inte utsätta islam för några kränkningar. Muhammedanerna kan bli ledsna. Och terroristerna kan bete sig på ett (i viss mån förståeligt) men ändå otrevligt sätt. Terroristerna är för konstvärlden (som alltid lutar mot vänster) fiendens fiende. Västvärldens stormakter kan utsättas för kränkningar eftersom vi då har yttrandefriheten.

Ni kan själv se här i Nya Wermlands Tidningar.

muhammed-rondelllit.JPG
Vilks: Muhammed som rondellhund (2007)

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 555 kommentarer

Del 343: Mot framtiden (1 av 2) i Manchester

Signaturen lelle har med sina inlägg och länkar skapat förutsättningarna för denna lilla rysare i två delar.

Finns det några ytterligare bud på konstens framtid? Redan vet vi att biennalen ligger stadigt där den ligger, flankerad av konstmässorna. Alltjämt är det på dessa arenor som nyheterna visas fram och trenderna skall återfinnas. Men kanske det finns ytterligare möjligheter. Kabaré? Av alla sådana är naturligtvis kabaréerna framstår Cabaret Voltaire som den mest exemplariska (Zürich 1916). Konsthistorien gjorde ett ryck därstädes.

Kabaré i en sådan bemärkelse är nog inte tänkbart, men vi har fått en grandios uppföljare som bör benämnas varieté, den konstnärliga varietén, med växlande inslag. En stjärnspäckad sådan har nyss gått av stapeln i Manchester International Festival. Bakom detta, Il Tempo del Postino, evenemang finner vi de inte obekanta namnen Hans-Ulrich Obrist och Philippe Parreno. Och så hela skaran av konstvärldens stora stjärnor, eller vad sägs om denna samling:

Doug Aitken, Matthew Barney and Jonathan Bepler, Tacita Dean, Trisha Donnelly, Olafur Eliasson, Liam Gillick, Dominique Gonzalez-Foerster, Douglas Gordon, Carsten Höller, Pierre Huyghe, Koo Jeong-A, Anri Sala, Tino Sehgal and Rirkrit Tiravanija.

Alla fick sina 15 minuter utom Matthew Barney som tog för sig 40.

En enkel tanke med arrangemanget: Konstnärerna levererar sin konst i tid och inte i rum samt skall vara så pass underhållande att det kan ses som underhållning (fast självfallet på en högre nivå).

Merparten av dem visade arbeten i sin igenkännbara stil. Carsten Höller med sina ”upp- och nerglasögon”, Rirkrit Tiravanija med dockteater, Pierre Huyghe, tennisspelande aliens, Tacita Dean visade en film om Merce Cunningham, Anri Sala gjorde en Madame Butterfly. Doug Aitken använde sig av auktionsförrättare, Olafur Eliasson speglade publiken, Tino Sehgal lät draperierna dansa, En osynlig Liam Gillick spelade falskt på piano under snöfall osv.

Ända fram till den som satsade mest och störst. Barney har ambitioner och till den här föreställningen hade han laddat upp med hund på huvudet, bilvrak, pinkande modeller, en stor tjur och dessutom kvällens överraskning (åldersgräns 18 år): fist-fucking under hela numret.

Som ni kan läsa i Artforum bör man ställa sig positiv till fist-fucking om man vill hänga med i konstvärlden.

Säkerligen en minnesvärd kväll inte minst på grund av det allra viktigaste faktumet: Konstvärlden kom hit. Manchester blev för en afton en mötesplats för stora och kända namn. Många bar mustascher, både äkta och falska. Säkert knöts och förstärktes många band. Svensk representant var Maria Lind.

Kan vi ha en ny modell för konsten: Varietén? Den stjärnspäckade samlingspunkten? Emellertid är dessa stjärnor enbart en angelägenhet för konstvärlden. Någon stjärnstatus utanför denna kan man inte räkna med.

Sedan kan man fråga vad man är ute efter. Vill man något utöver att skapa underhållning enligt schemat gör om möjligt högdiskursen låg (vilket självfallet faller på sin egen orimlighet, men försöket kvarstår)? Hur var det nu vi sa? Konstnärens främsta uppgift är att etablera sitt varumärke med så påtagliga medel som möjligt. Ännu ser framtidens konst ut på det sättet. Mycket uppmärksamhet har tillkommit Il Tempo del Postino

janco-marcel-1916-cabaret-voltairelit.JPG
När det fanns gränser, fanns det Cabaret Voltaire 1916
Hugo Ball spelar piano, Tristan Tzara vrider händerna
Målning av Marcel Janco

postino-barney-guardian-of-the-veil.jpg
Matthew Barney gör entré

postino-eliasson-echo-house.jpg
Olafur Eliasson reflekterar publiken

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 4 kommentarer