Det gäller att se upp i denna djungel av inlägg och åsikter. Ibland, och inte så sällan, undrar jag om något är på riktigt eller en välavvägd satir. Patrik Lindenfors inlägg i GP tillhör denna kategori. Av allt att döma är den dock allvarligt menad. Svenska flaggan i skottlinjen ”borde vi inte ha en enande symbol för landet istället?”, frågar sig författaren sedan han slagit fast det trendiga konstaterandet att Bibeln inte har något förbud mot slaveri.
Man kan intet annat säga än att en sådan här artikel får många läsare och väcker åtskilliga upprörda känslor.
Även i konstrecensionerna är slaveriet populärt. Fredrik Svensk ger sig på konstens offer (aftonbladet):
”När vi i?dag diskuterar offentliga monument handlar det därför inte bara om vem som lidit offer för maktens historieskrivning. Problemet begränsar sig inte till att exempelvis ’kulturkungen’ Gustav III, som står staty nedanför Stockholms slott, uppförde både Operan och Dramaten med pengar från slavhandel. Lika mycket handlar att det om att ifrågasätta priset för det kritiska avstånd till världen som konsten möjliggjort. Det är också en av anledningarna till att en betydande del av samtidskonsten ägnar sig åt att undersöka denna
relation.”
Ja, det är ingen enkel ekvation eftersom det alltid är någon som måste bekosta konstens framfart. Så även idag. Visserligen är de utställare som Svensk recenserar politiskt inriktade men det blir ju inte bättre för det. Konsten, en vit europeisk uppfinning, blir då ett svårt kapitel. En skuld som i denna ekonomi aldrig kan betalas. I samtidskonsten finns inte heller något val, rovdriften fortsätter emedan det trots allt inte är tänkbart att lägga ned konsten.
Å andra sidan är det ett tidspräglat spel med symboliska fiktioner. Snart har vi nya trender att ägna oss åt.
