Vilks.net

Många intressanta bidrag i kommentarerna. Man bör läsa dem väl, där finns exempel på hur censureringen fortskrider i det politiskt korrekta klimatet. Dags att ställa till med tvärdrag. Mer censureringsnytt är att vänta inom kort.

Idag var jag i Alingsås konsthall för att tala om samtidskonst. Det blev lite hund också. Jag var i Amatullahs krokar men hon uteblev från mitt intressanta föredrag. Skall jag våga mig på följande uttryck?: Konsten aväpnar, inte minst genom sin diskurstyngd. Konsthallschefen Pontus Hammarén har en ambitiös utställningspolitik och de känsliga bilderna av Serrano kommer snart att dyka upp i hallen.

Amatullah hade dock annat att engagera sig i idag. Fotografen Rob Schoenbaum från New York kom till Alingsås för att ta bilder. Han hade då fått ett trestämmigt ”nej” från Amatullah angående fotografering. Synd, vi får uppmuntra henne och idka operation övertalning: Profeten vill det! Hon är fotogen. Och viktig för konstprojektet, hon löper från början och hit som en röd (dock snarare svart) tråd genom verket.

Här vaktar Muhammed:

Muhammed och jag

Logiken och kompositionen är glasklar. Utgångspunkten för hela rondellhundsprojektet var utställningen i Tällerud som bar namnet Hunden i konsten. Nu är det dags att introducera en ny medarbetare i projektet:

Konstnär Vilks har skaffat sig en specialtränad vakthund, hunden Muhammed, bevakar alla rörelser dygnet runt.

Lär man känna Muhammed är hon mycket sympatisk, ja, det är en hon, men genusperspektivet är en markering. Den som inte känner Muhammed bör skrida med stor försiktighet.

Verkar vara precis som alla andra hundar med sitt ben på favoritmattan. Men skenet bedrar.

Rasmus (den känslige violinisten) har kommenterat följande:

”Från ditt håll sett skulle jag vara helt nöjd med utvecklingen. Och som du säger finns det alltid uppslag i konsten. Däremot så är det många som hänfört debatterar saken, som har ett intresse av en lösning, eller åtminstone att frågan tas upp i medier eller politiskt, d.v.s. att diskussionen tas allvarligt på flera plan. Och då finns det vissa problem med diskussionsklimatet och retoriken.. Vilket gör att man ev. lätt avfärdar den, här inne, pågående debatten.”

Jag ser inga problem med debatten här. Denb skiljer sig inte från övriga debatter i detta intressanta ämne. Däremot kan man säga att rätt många saker har blivit genomgångna. Och det är det saken handlar om: Att lära känna de argumentationer som finns att tillgå och att göra sig av med några som sedan länge blivit slentrian. En av konstprojektets vitala delar är att skapa utrymme och förutsättning för diskussionen. Kan de föras på ett bättre sätt?

Humanisterna har skrivit ett brev till Eva Hamilton på TV där man framför sitt missnöje med att inspelningen av debatten i Berwaldhallen den 18 september aldrig visades trots att programpunkten annonserades i tablån för SVT24.

En god påminnelse om det jag skrev igår. TV kan inte sända debatten eftersom den är en alldeles för mäktig diet för Folket. Jag visar t ex min rondellhundsteckning. Den kan överpixlas men det är ingen lyckad lösning. Det framgår ändå vad det handlar om. Att klippa bort delar av mitt inlägg är inte heller rekommendabelt. Värsta problemet är dock den framtågande muslimen som på lättsamt fatwahumör utdelar några personliga ståndpunkter i religiösa frågor. Folket skulle alltför lätt kunna missförstå hela tillställningen och folket äger inte den analytiska distans som må vara nödvändig för att programmet skulle framstå som någorlunda politiskt korrekt. Därtill är det oundvikligt att det skulle uppfattas som kränkande för utsatta minoriteter. Även med alla utstickande delar bortredigerade är saken ändå så infekterad att det allra minsta blir en påminnelse om en pågående lavin. Emellertid är det något man kan lära sig av censureringen (som görs för folkets bästa): Så fungerar detta känsliga ämne.

Jag har redan skrivit i kommentarerna att den pågående diskussionen levererar en ständig ström av intressanta uppslag. Längre än så kan man inte komma. Den slutgiltiga lösningen existerar inte i det svåra läge som uppstått när tryckfriheten skall vägas mot respekten och hänsynstagandet. Och vad skall folket säga när de går till valurnorna?

Ett konstprojekt har vissa fördelar framför ideologiska projekt. Frågor och nya frågor kan ständigt väckas och formerna för framförandet kan varieras på ett sätt som är omöjligt i det man kan kalla för ”debattvärlden”. Debattvärlden skriver och talar. Den vet inte något om uppdykande Rondellhundar eller om musikaler som form.

För er som har missat CNN-inslaget finns det här. Funderar man lite närmare på vad det handlar om finner man den fascinerande historien om offret och mördaren. TV går ständigt framåt och kan nu erbjuda åskådaren att vara med innan tillslaget har ägt rum. Publiken vet, lika lite som någon annan, när händelserna eventuellt skall utvecklas drastiskt, vilket bibehåller spänningen. Offret gör sitt bästa för att undkomma ett tänkbart öde och vi hinner i det korta reportaget ta del av hans flykt över köksträdgårdar och murar i skydd av mörkret. För en vidare utveckling av förloppet borde de båda mötas (inför kameran) för att diskutera detaljerna i historien. The Killer in Black har på ett naturligt sätt huvudrollen; om de svenska medierna hade varit lite mindre korrekta kunde de intervenera med återkommande rapporter från Amatullahs högkvarter. Man skall inte bortse ifrån att hon skulle kunna uppnå en viss popularitet om folket lärde känna henne från fler sidor. Allt som behövs för att ta ner saken från den totala terroriststämpeln vore t ex ett litet inslag om mat: Amatullah lagar sin favoriträtt. Få saker är så försonande som matreceptet. Men det är ett stycke väg kvar till populariteten. Nyss inkom på bloggen ett mordhot mot Amatullah på från den för mig helt okände Martin Brock. Jag tar på det bestämdaste avstånd från denna handling. Möjligen kan Amatullah be polisen se på saken och bedöma om hon behöver skydd.

Ett annat, lite äldre inslag från FOX NEWS, är också värt att granska som konstinslag. Här finns åtskilligt av en dramatiserande profil som löper in i Expertens framträdande. Journalisten framstår som skakad av händelseutvecklingen (delger oss dessutom en förklaring på varför man inte visar objektet) och vänder sig till den sakkunnige Walid Phares med förfrågan om hur allvarligt man skall se på hotet. Självklart finns det politiska skäl att se allvarligt på det och Phares position blir också starkare när han finner en vinkling som talar för en aktivitet knuten till Irak och därmed till amerikansk politik.

När något blir tillräckligt uppskruvat är det praktiskt taget omöjligt att inse hur händelserna har förlorat alla proportioner. När Johan Glans mediterar över globala kommunikationssvårigheter kring rondellhunden tvingas betraktaren att se en påtaglig motbild till action-nivån med mord och terrorhot.

Mitt nästa offentliga framträdande blir i Alingsås konsthall den 18 oktober kl. 18. Är det farligt att gå dit? Kommer Amatullah att slå till? Hur ser den lokala polismyndigheten på hotbilden? Alingsåspolisen är inte någon bortrationaliserad myndighet: stationen är bemannad dygnet runt.

Övriga säkerhetsåtgärder kan av förklarliga skäl ej röjas.

Extra en sent inkommen länk från kommentarerna (många tack för hjälpen!), holländsk teve från den ovannämnda beramade aftonen. Inslaget är starkt dramatiserat och med beledsagande musik. Konstnären framstår som den tappre hjälten medan motståndarsidan demoniseras.

Tyvärr saknas ännu motbilden, konstnären som muslimernas vän.