Vilks.net

Ikväll blir det debatt i Uppsala och jag finns redan på plats med tung polisbevakning. Mitt intryck är att hela föreställningen verkar som om det var på riktigt. Men så är det lyckligtvis aldrig i ett konstprojekt.

Elisabeth som ständigt klagar över spamfiltret. Jag har räddat dina inlägg härifrån Radio Uppland. Och du skall veta att filtret kan få för sig att plocka hem sådant som det redan släppt genom. Mycket vanligt.

I nättidskriften Om Konst finns en läsvärd artikel av Dan Jönsson, ”Vid gränslöshetens gräns”. Samtidskonsten kan inte riktigt leverera det vi önskar och Dan Jönsson funderar på varför det ligger till så. Han menar att den kapitalistiska styrningen av konsten är en grundläggande orsak. Och av det skälet, menar han att: ”Ofta har jag en känsla av att det nya, oväntade inom konsten i själva verket äger rum någonstans utanför den.”

Hans exempel är reklammakaren Oliviero Toscani. Naturligtvis kan det nya inte äga rum utanför konsten, då vore det inte konst. I själva verket är det så att konsten ofta hämtar sina nyheter från världen utanför och förvandlar dem till konst. Redan under modernismen sökte konstnärerna nya former genom att ta för sig av t ex barnteckningar och utomeuropeiska formvärldar. Men sedan socialkritiken anlände som dominant inslag under 1990-talet har det blivit en ständig trafik av material utifrån.

Jönsson anser att konsten kommit att söka förnyelse via två vägar. Dels genom att expandera ut i samhället med t ex relationell estetik och dels genom att återanvända det man redan har gjort. Säkert är det riktigt men man kan tillfoga att det finns ytterligare en faktor som nog är den mest betydelsefulla, det socialkritiska innehållet. Det fältet har försett konsten med förnyelse under åtskilliga år: Genusfrågor, identitet, migration, postkolonialism, det ena efter det andra har betats av. Det tacksamma med detta område är att det aldrig kan ta slut eftersom nya samhällsfrågor konstant aktualiseras. Ändå är det otillräckligt enär konsten måste göra något ”särskilt” med dem, alltså att förse dem med oklarheter, utvikningar eller något annat oväntat.

Jönsson för också fram tanken på den stora estetiska enheten:

”Ja, skulle man kunna fråga sig: bör man inte utifrån allmänt demokratiska principer snarare bejaka konstens död? Finns det inte en lockande jämlikhetsappell i tanken på att låta den elitära konsten, tillsammans med design, reklam, mode och inredning uppgå i ett stort gemensamt, estetiskt fält, tillgängligt och begripligt för alla? I så fall varför inte?”

Jag tror inte på det. Konstområdet har en tröghetsfaktor som de andra estetiska fälten saknar. Det går omständligt till, den historiska medvetenheten, de teoretiska textmanövrerna är krångliga och fungerar inte för den kommersiella produktionsapparat som kännetecknar t ex reklam. En figur som Toscani är en relativt vag figur i konsten. Han deltar ibland i konsten och innehar en blygsam placering 6023 på artfacts. Det visar att han huvudsakligen är något annat även mot bakgrunden av att han rönt en hel del intresse från konstinstitutionerna.

Konstens död är nog inte nära förestående och att hävda en sådan som en demokratisk rättighet är knappast möjligt. Konsten är och bör förbli elitär, den är alldeles för krånglig för att vara något annat. Just nu lider dock konsten svårt av högkonjunkturen. En högkonjunktur ger inte konsten någon större glädje. Inom design och reklam är det tvärtom, där blomstras det när det råder goda tider. Min gallerirunda i New York visade entydigt att man försöker sälja allt som kan säljas och att det är huvudmålet. Vilket är lättförståeligt.

Samtidskonsten har fått det svåra problemet att bemästra sin huvudlinje, social kritik. I inledningen av denna epok var det fräscht nog att gå in för angelägna spörsmål och annektera dessa som readymades. Men det handlar oundvikligen också om politiska ställningstaganden och där har det visat sig att konstvärlden har ungefär samma värderingsgrund som den politiska korrekthet som genomsyrar samhällskroppen.

Doris Salcedos Shibboleth på Tate Modern (se också del 438) är ett exempel på hur besvärligt det är att genomföra ett socialkritiskt projekt där det skall sägas något väsentligt och på samma gång visas något oväntat. Vad blir resultatet? Framgång i konstvärlden? Se Rikard Ekholms artikel i SvD.