3206: Konsten måste alltid dra på fel håll

Nåväl, bristen på de större utställningarna betyder inte att de välkända trenderna har försvunnit. T ex har vi Santiago Mostyn som gör det man kan förvänta sig, lite antirasism, hyggligt förpackad på Galleri Andréhn-Schiptjenko. Mostyn väckte uppmärksamhet med en barsk artikel i Kunstkritikk där han kritiserade åsikter om att den utställning han deltog i skulle ha präglats för mycket av det postkoloniala. Jo, man bör akta sig för att komma med kritik mot estetiseringen av det postkoloniala. Just estetiseringen är den i och för sig självklara distansen till saken. För konsten är själva saken inte huvudsaken men allvarsfolket med ”angeläget” i blick och sinne vill något annat. Å andra sidan är det bra att det bråkas och därför är Mostyns inhopp en del av hur man kan se på konsten.

Mostyns utställning har recenserats på Kunstkritikk och där löper den på samma lina som man förväntar sig. Det här till ordningen att kritikern bör vara följsam och helst lämpad. En annan recension återfinns i konsten.net. Det som fascinerar mig mest är recensentens deklaration som med övertygelse visar att denne hyser den rätta åsikten: ”I videon dyker ett klipp upp från president Trumps installation för fyra år sedan. Ett styng av obehag genomfar min kropp, och jag inser i samma stund att min känsla skiljer sig diametralt från vad tusentals och åter tusentals amerikaner var beredda att göra vid Kapitolium. Och det i ren och skär nationell upphetsning.”

Som sagt, i konstvärldens vaktparad ser man helst rättfärdiga kontroverser.

Det här inlägget postades i Konstkritik, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.