3163: Schack

Schackspel var en passion för mig i unga år. Jag uppnådde vissa lokala framgångar och vann Höganäsmästerskapet kring 1960. Även om jag inte längre är aktiv följer jag med stort intresse schackvärldens begivenheter. Med digitaliseringen öppnades helt nya möjligheter för spel och i dag spelas det över hela världen via nätet.

Alldeles aktuell är filmserien ”Queen’s Gambit” (Schack.se). Den har gett upphov till starkt ökat intresse. Filmen skildrar en ung kvinnlig schackspelares framgångar. Men fortfarande är mansdominansen mycket stor. I den absoluta världseliten finns det inga kvinnliga spelare. Den mest kända kvinnliga spelaren är Judit Polgár som nu har dragit sig tillbaka. I Sverige har vi Pia Cramling som också skördat framgångar (Expressen).

Alla vet inte att världsmästaren i schack är Magnus Carlsen från Norge. Sajten Chess24 gjorde nyligen en ranking för de genom tiderna bästa spelarna. Första platsen gavs åt Garri Kasparov, Carlsen placerades på andra plats följs av Bobby Fischer.

Ett problem för schackspelet är att det klassiska spelet förlöper tämligen långsamt. Emellertid har blixtturneringar blivit vanligare. Man spelar då ofta med 15 minuter och 10 sekunders tillägg för varje drag.

Den som önskar se en final i dagens turneringsspel kan från kl 18 idag följa Magnus Carlsen i kamp med So Wesley på Chess24.

Staffan Hallström, mest känd för sin målerisvit “Ingens hundar” var schackintresserad och har gjort en rad bilder med schackmotiv.
Det här inlägget postades i film. Bokmärk permalänken.

8 svar på 3163: Schack

  1. ND skriver:

    Mänskliga spelare är ju sekundära numera. Enda sättet att klå AI är slumpmässiga öppningspositioner, men även det lär vara lönlöst om ytterligare en generation.

  2. Hellhouddog skriver:

    Jag vet ej om Lars Vilks håller med, men enligt min mening är schackkomposition mycket mer konstnärligt än partispelande. I schackkomposition är datoranalyser idag nästintill oumbärliga för såväl domare som komponister. Det är nästan omöjligt att skapa ett större verk utan datorernas hjälp. Men trots att datorerna är bättre på att analysera än både komponisterna och domarna, så tror jag att det lär dröja (om det ens kommer att ske någonsin) innan något datorprogram lyckas komponera ihop en slutspelsstudie av hög kvalitet. Kreativitet är svår att datorsimulera!

  3. Lars Vilks skriver:

    Du skriver “mer konstnärligt”. Vad betyder “konstnärlig”? Är det fråga om klassificering eller kvalitet?

  4. Hellhounddog skriver:

    Det är fråga om klassifikation. Den schackliga kvaliteten är utan tvekan högre hos partispelaren. Nuvarande världsmästare i komposition, Oleg Pervakov, skulle förmodligen förlora tio av tio partier mot Magnus Carlsen, även om Carlsen tog det lugnt fram till slutspelet. Men ett schackparti är till skillnad från en komponerad slutspelsstudie inget konstverk, utan snarare en form av sport (eller vill man se partispelande som konst är man naturligtvis fri att göra det, men jag tror att den absoluta majoriteten av partispelare ser sig som idrottsutövare snarare än konstnärer). Därmed inte sagt att partispelare med nödvändighet är dåliga komponister, man kan vara mästerlig på både och, även om det inte är så vanligt. Ett exempel på detta är väl vår svenska Axel Ornstein som tillhörde världseliten inom komposition och åtminstone den nationella eliten inom partispel.

  5. Lars Vilks skriver:

    Du förväxlar estetik i bemärkelsen “teknikestetik” med konst. Konstvärlden uppfattar inte schackspelare som konstutövare. Teknikestetiken återfinner man lite överallt: Slalomåkning, matlagning, dressyrridning etc kan kallas för “konst”, dvs en utövning av en teknik som kan ses som en form av skönhet.

  6. Hellhounddog skriver:

    Jag tror du har rätt i att konstvärlden inte betraktar någon aspekt av schack som konst. Målgruppen skulle bli för smal helt enkelt. En komposition av t ex Oleg Pervakov, hur mästerlig den än var utförd, skulle inte kunna ställas ut på något konstmuseum, eftersom både verk och kontext skulle vara obegripliga för alla besökare som inte kan spela schack.

    Vidare skulle det vara svårt att bedriva handel med dylik “konst”, eftersom de som vid visningen av verket kan memorera diagramställningen redan skulle ha verket i sin besittning och därför inte betala en enda krona för detsamma.

    Däremot har väl schackkomponister rätt att försöka etablera sin estetik som konst, på samma villkor som alla andra. Låt säga till exempel att du och en del av konstvärlden utlyste en konsttävling med dig själv som tema. Ni fick in oljemålningar, marmorskulpturer och objekt av vitt skilda slag. Ett av dessa objekt var en slutspelsstudie av Oleg Pervakov med nio pjäser, som i ursprungsdiagrammet bildar formen av en hund (som referens till rondellhunden). Enda sättet för vit att vinna från ursprungsdiagrammet är att inleda med en komplicerad systematisk pjäsrörelse där fem av pjäserna ingår, följt av två mycket överraskande drag som leder till en mattställning, i vilken de nio pjäserna bildar dina initialer “LV”. Jag personligen skulle hävda att detta Pervakovs bidrag vore så gott som de andra, även om det inte utförts i ett traditionellt konstnärligt medium. Om ni sedan skulle rata det vore upp till er.

  7. Lars Vilks skriver:

    Du kommer lite fel in i saken. En schackspelare är ingen konstnär och har ingen anledning att försöka ställa ut i ett galleri eller ett konstmuseum. Däremot är det fullt möjligt för en konstnär att ställa ut schackdiagram som konst. Men det gäller att finna rätt diskurs som passar in i konstvärlden. Objektet i sig är det som genererar värde. Många konceptkonstverk är lätta att memorera och imitera men originalet kan säljas. En konstnär med schackintresse kan föra över schackmaterial till konsten. Paradexemplet är naturligtvis Marcel Duchamp som var en så pass bra spelare att han spelade i det franska landslaget.
    Det här med att utlysa “en tävling med dig själv som tema”. “Tävling” förekommer bara i speciella fall i konsten och det är svårt att se vem som skulle starta en sådan idé som du föreslår. Förefaller mer som ett arrangemang i allmänhet. Man får nog utgå ifrån hur konstvärlden bedriver sin verksamhet.

  8. Hellhounddog skriver:

    Tror att vi är överens om det du skriver ovan, men jag har lite svårt att sätta fingret på vad jag menar. Ifall vi går tillbaka till det du skrev om teknikestetik, så är det väl så att konstvärlden inte betraktar t.ex. dressyr, konståkning, konstsim, backhoppning e.t.c. som konst, medan däremot dans och musik betraktas som konst. Jag är inte helt med på varför det är så, det verkar lite som godtycke i mina ögon.

    Sedan är komponister inte schackspelare i vanlig bemärkelse och när det kommer till andra kompostitionsformer inom problemschacket än just slutspel, så skulle jag inte kalla dem för schackspelare alls, eftersom det då (om man ser det strikt) inte längre handlar om schack. Partispelare är nog ganska eniga om att de sysslar med idrott och inte med konst, men bland komponisterna går åsikterna isär. En del av dem anser att schackkomposition är konst, andra inte. Om vi tar en komponist som anser sina verk vara konst, t.ex. Aleksandr Manveljan, varför anser konstvärlden att han har fel? Och om Aleksandr Manveljan blev professionell konstnär likt Duchamp, skulle hans verk då plötsligt bli konst, trots att ingen förändring har skett av kompositionera i sig själva sedan den dag då de skapades?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.