Aron Flam vann målet mot beredskapsmuseet angående ”en svensk tiger” (SvT). Utslaget var förväntat och allt annat hade varit förödande för konsten och för parodin. I det här fallet är motståndaren inte särskilt imponerande, beredskapsmuseet lever i sin egen värld om sina rättigheter till den här figuren.
Men var går gränsen? Generellt sätt får en bild eller del av bild inte återanvändas om den publiceras i samma syfte som den ursprungliga. Alltså att den direkt utnyttjar de föreliggande kvaliteterna. Om kontexten ändras kan man tala om ett nytt verk men frågan kvarstår om skillnaden är tillräckligt stor och om skillnaden är trovärdig. Därför blir det ofta fråga om bedömningar från fall till fall.
Det mest uttalade fallet torde vara Sherrie Levines fotoserie ”After Walker Evans” från 1981. Levine fotograferade av Walker Evans välkända dokumentärbilder från den amerikanska mellanvästern och ställde ut dem som sina egna. Man kan tala om en ny kontext på flera sätt: Evans foton var från 1930-talet, Levines alltså från 1980-talet och ett tidigt postmodernt förhållningssätt genom ”appropriering”. Levine tillade också att bilderna hade ersatt en manlig blick med en kvinnlig. På flera sätt en nytt sammanhang. Evans Estate accepterade inte verken men det blev ingen uppföljning eftersom Levine donerade hela sin fotoserie till Evans Estate som ägs av Metropolitan Museum.
Vi vet alltså inte om denna extrema hållning till upphovsrätten är juridiskt hållbar. Förmodligen inte och det beror på att det är svårt att acceptera en rent konceptuell förändring: Att konstnären presenterar en ny idé dock med exakt samma bild som den upphovsrättskyddade förlagan.
Bra att Aron Flam öppnar upp om det tabu som finns, men problemet med parodi är ju förstås att ingen kan ta hans påståenden i boken på allvar.
Golda Meir (iraelisk premiärminister 1969-74) skriver i sin självbiografi,
My Life, sida 167:
”Jag minns mycket väl den dag då de första hemska rapporterna nådde oss om gaskammare och tvål och lampskärmar gjorda av judiska kroppar. Vi höll ett krismöte i kontoret för Histadrut och beslutade på plats att skicka någon till Ankara för att försöka få kontakt med judarna därifrån. Det märkliga och skrämmande var att ingen av oss ifrågasatte den information vi fått. Vi trodde på alla rapporterna omedelbart och i sin fulla helhet. Nästa dag hade jag ett mindre viktigt och rutinmässigt möte med en brittisk tjänsteman som jag alltid hade tyckt om, och naturligtvis berättade jag för honom vad vi precis hade fått veta om nazisternas grymheter. Efter några minuters berättelse såg han på mig med en förvånat uttryck och sa: ”Men, fru Meyerson, helt säkert, du tror inte på allt det där, eller hur?” Sedan började han förklara för mig om alla illdåd som beskrevs i krigspropagandan under första världskriget och hur fullständigt påhittade de hade varit. Jag kunde inte förklara för honom hur eller varför jag visste att detta var annorlunda, men jag kunde se i hans oroliga, ganska snälla blå ögon, att han trodde att jag hade blivit smått galen. ’Du skall inte tro allt du hör’, sade han vänligt till mig innan jag gav mig av.”
Ändå verkar man vetat allt långt i förväg:
On January 21, 1944, about a year and a half before the end of World War II, published on the front page of Haaretz. the headline “Six million Jewish victims,” it brought unusual testimony for the time about the number of Jews murdered in the Holocaust.
https://www.haaretz.com/israel-news/.premium-figure-of-6-million-holocaust-victims-first-cited-by-polish-survivor-not-eichmann-1.8781961
@minnesdagens nazidynga är här onödig. Man kan ändå konstatera att det rör sig om judar som försvarar judar, snarare än ett principiellt försvar för yttrandefriheten.
I annat fall hade man naturligtvis även tagit Dan Parks satir i försvar. Det gör man nu inte, utan försvarar istället åklagarna.
Lars Vilks> skulle du säga att följande handlar om en rent konceptuell förändring, eller innebär begreppet ”exakt samma bild” att även kontexterna skall vara lika? :
https://unt.se/kultur-noje/nytt-ddr-konstverk-vid-carolinabacken-3894688.aspx
Det kunde ha blivit en tvist om upphovsrätt men inget sådant hände. Vem som ursprungligen har utfört verket och när tycks inte ha väckt något intresse. Däremot är det klart att det är en helt ny kontext vilket framgår av den livliga diskussion som utbröt. Jag menar att den nya kontexten är fullt tillräcklig för att se det som ett självständigt verk.