Konsthistorikern Mathias Danbolt har en lång artikel om identitetspolitik på Kunstkritikk. Det är bra sammanfattning om hur man ser på sakernas tillstånd om avkoloniseringen/postkolnialismen är den trend man uppslukas av. Kritik mot överdrifterna (det har dock pågått i två decennier och är en given standard i dagens konst) avfärdar han kategoriskt. Han kan inte undvika att i förbigående nämna några av problemen med denna trend: Var finns konstens autonomi, vad med estetiken och hur skall man förhålla sig till den mer eller mindre uttalat aktivistiska politiken? Han skriver kort och gott:
”Spørgsmålet om autonomi forbliver med andre ord centralt, men dens æstetiske og politiske dimension kan ikke tænkes uafhængig af hinanden.”
Hur autonomin förblir central begriper jag inte, det går han inte in närmare på. Att den estetiska och politiska dimensionen är avhängiga av varandra är banalt. Det vet varje politiker numera. Det krävs en estetik för att nå ut med sina budskap. Politiken har det relativt lätt när det handlar om att vara fyndig. Konsten skall tala från en högre plattform med en enorm referensbakgrund. Det hjälper inte att vi får estetiska inslag från alla möjliga kulturer, estetiskt sett rubbar det inga cirklar. Modernismen har redan drivit estetiken i alla riktningar. Men estetik innebär i grunden en distans och det passar ju inte så bra i det här fallet. Om man hade varit mindre intresserad av att förändra världen i enlighet med identitetspolitikens diktamen hade estetiken fått en större roll. Och det allra viktigaste, att bedriva en intern estetisk kritik mot de etablerade hållningarna i konstvärlden. I det fallet blandar samman de politiska problemen i postkolonialism med de estetiska problemen i konsten. Det är så angeläget att vi får bortse från konsten. Bortsett ifrån att konsten är det medium man då har valt. Självklart borde logiken säga att den som vill skapa en förändring bör inte välja den ineffektiva konsten utan istället en politisk arena.
Även om estetisk distans är en autonom princip för konsten ingår också berättelsen/diskursen. Ett verk vilar alltid på någon form av intention. Antingen given av konstnären eller av någon annan. Vidare är verket beroende av dess receptionshistoria. Få verk har någon receptionshistoria av större intresse. Det är svårt att åstadkomma eftersom det betyder att det har väckt avsevärd uppmärksamhet. Dessutom är uppmärksamheten beroende av en kontroversiell faktor. Ett verk som applåderas unisont ger det förväntade och uppfyller en etablerad konsensus.
Utmaningar mot samtidens alltmer platta estetik är något vi får vänta på ännu ett tag. Men det kommer säkert. Även de mest envisa trender blir till slut tröttsamma.