2996: Stöd till konsten?

Henrik Jönsson har tagit upp en intressant diskussion om statligt stöd och konsten. Jag har kommenterat hans inlägg och efter det har han kommit med fler synpunkter (blogg).

Kulturpolitik är ett stort ämne och jag har inte någon hel överblick därför håller jag mig till bildkonstens situation. I denna har den internationella samtidskonsten som totalt dominerar konstvärlden. Det är där det sker och det är dit konstnärerna vill nå. Denna rörelse är lätt att identifiera politiskt. Det är en vänsterrörelse vilket inte på något sätt är en överraskning eftersom det finns en lång och överväldigande tradition för det. Det betyder att den kulturpolitik som man i Sverige förespråkar inte strider mot de uppfattningar som råder. Vi har länge sett att tematiken på utställningar domineras av postkolonialism, migration, genus och patriarkatet, minoriteter och mångkultur, representation, antikapitalism osv. Problemet med det här är inte någon statlig styrning utan att det har blivit konventionellt och förutsägbart. Och förödande ineffektivt eftersom de konstnärliga projekten är svåråtkomliga och budskapen diffusa och inbäddade i akademiska referenser. Men man kan inte heller säga att den politiska enhetligheten är given. Ser man t ex på de tre främsta svenska konstnärer som har placerat sig i den internationella samtidskonsten: Nina Canell, Klara Lidén och Nathalie Djurberg är det frågan om synnerligen oklara budskap och det är svårt att finna någon politisk orientering. Det är inte lätt att nå så långt som dessa har lyckats med (och praktiskt taget omöjligt att i längden hålla sig kvar) men så får man nog se det kulturpolitiska målet: Att Sverige kan visa upp att man har frambringat konstnärer på hög nivå.

Jönsson leker med tanken att det kan bli andra ideologiska motiv som dominerar och påverkar konstens frihet: ”Accepterar man att regeringen idag kräver att kulturen ska genomsyras av jämlikhet, inkludering och könspluralism – då accepterar man även att en framtida regering kan komma att kräva att kulturen genomsyras av styrka, kamp och etnisk renhet.”

Att något sådant skulle ske får betraktas som otänkbart från en rörelse som är genuint vänsterorienterad och som reagerar mot varje avvikelse från den linjen.

Jönsson skriver vidare: ”Att försvara denna riskabla konstruktion, under förevändningen att det stora antal konstnärer som utexamineras vid Sveriges sex konsthögskolor måste kunna skattefinansieras är ett cirkelargument. Det finns nämligen redan ett ord för skapande verksamhet som inte bär sig ekonomiskt – det kallas hobby om man är illvillig, och kall om man är välvillig.”

Det är inget cirkelargument utan en allmänt accepterad ordning. Skall man få fram kvalitetskonst krävs en miljö med ett större antal verksamma konstnärer. Några av dessa blir tillräckligt intressanta för att representera en kvalitet på högre nivå. Och denna miljö bottnar alltså i den internationella samtidskonsten som är verksamhetens parameter. Man kan naturligtvis ifrågasätta denna auktoritet men det är den som gäller och det är svårt att skapa något alternativ. Alternativet måste dessutom komma genom den internationella samtidskonsten eftersom förutsättningen för att skapa något annorlunda bygger på den gällande normen.

Små länder har svårare att med hjälp av marknaden skapa intressanta konstnärer eftersom den svenska konstvärlden är alltför liten. Stipendieordningen bidrar till att möjligheterna ökar. Det är dessutom så att mycket av det som produceras är svårt att sälja om man inte har lyckats med ett internationellt genombrott.

Skulle man satsa på kvalitet på högsta nivå borde man enbart sikta på den internationella samtidskonsten. Av demokratiska skäl går det inte utan man får även se till den numerärt större delen av konstnärskåren som arbetar på mera traditionellt sätt.

Det är svårt att rubba dessa cirklar.

Det här inlägget postades i debatt, konstteori, politik. Bokmärk permalänken.

7 svar på 2996: Stöd till konsten?

  1. pöbeln skriver:

    Nu såg jag HJs film. En riktigt manipulativ röra och historierevisionism. Framförallt i allt Henrik väljer att INTE säga…

    Som exemplet med ABF och Jazz. Han nämner inte att ABF strax efter blev en av Europas viktigare rum för just jazz. Och så här fortsätter det. Ett hysteriskt politiserat och manipulativt inlägg. Ett gott exempel på den uppvarvade tid vi lever i.

  2. Jor-El skriver:

    Ibland är det svårare än andra gånger att övertyga skattebetalarna om nödvändigheten att finansiellt stötta ”kulturen”.
    https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EpXV2/pinkar-pa-scen–for-10-000-kr

  3. Lars Vilks skriver:

    Den här brukar valsa runt men det är helt klart att det var en låg kostnad med stort PR-värde för Umeåfestivalen som annars brukar vara en lokal tillställning.

  4. Jor-El skriver:

    Invånare i Umeå: -Vad fan får jag för mina skattepengar, inte ett piss!

    Umeå kommun: Hold my beer.

  5. pöbeln skriver:

    Om jag inte minns fel gav ju pisset upphov till ett spinoff verk där en konstnär kastade sig under den kissande med en potta. Så två verk för en där…

  6. Lars Vilks skriver:

    Dorinel Marc gjorde intervention som blev livligt uppmärksammad och ytterligare skapade ett formidabelt PR-värde för Umeåfestivalen.

  7. Jaha Johoansson skriver:

    Henrik Jönssons nya inslag om presstödet har samma utmärkta bakgrundsbelysning som den förra, den om kulturstödet. En god genomgång av hur korruption på svenska går till. Den kallas helt enkelt inte korruption, utan politik. Det visar sig vara samma sak.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.