Som sagt, skriver man något bör det ha en förbindelse med kronan på verket. Moderna Museet i Malmö har en utställning av Hilma af Klints verk. Den skulle ha öppnat den 4 april, senarelades till den 10 och nu är museet tills vidare stängt och alla visningar inställda. En liten missräkning i Moderna stora projekt att skriva om konsthistorien. Men det är bara en liten sak, lanseringen har hittills varit framgångsrik. Det intressanta är hur man i konstvärlden kan skapa en ny konstnär genom att just skriva om konsthistorien. De ambitioner som förs fram är att af Klint skall kunna bli en kvinnlig Kandinsky och ta plats i den stora konsthistorieskrivningen.
Konsthistorien är utsatt för en sträng kritik genom att den är västerländskt centrerad. Hur man än vänder på saken kommer den fortsatt att vara det eftersom konstbegreppet och konsten expansion har ägt rum inom i huvudsak västvärlden. Problemet med af Klint är att hon är en solitär. Kandinsky var en del av avantgardet och han skapade den non-figurativa bilden. Sådana har funnits genom historien men det avhänger på vilket och med vilka motiv det genomförs. Kandinsky publicerade en grammatik för vad rena färger och former betyder. Den är högst tvivelaktig men fungerade i praktiken. Af Klint tycks inte ha haft något större konstintresse utan vigde sitt liv åt spiritism och teosofi. För att frambringa en kvalitets konstnär får man skriva om hennes historia och hoppas att hennes målningar, tagna ur sin kontext, är tillräckligt för att entusiasmera konstvärlden i det attraktiva projektet att skapa en kvinnlig modernist av högsta rang.
Representation är konsten gällande huvudtema men det kolliderar med kvalitet. Även om man kan finna många glömda namn och nya konstnärer från utomeuropeiska orter kan alla inte vara lika bra. Särskilt svårt är det att tränga sig in i den etablerade konsthistorien som har utspelats på geografiskt begränsade områden och vars nyskapande det inte finns några motsvarigheter till.
Vi får se hur det går. Af Klint har en lång väg kvar, rankas 1.664 medan Kandinsky har 107.
Det är frestande att jämföra upptäckten och lanseringen av Hilma af Klimt med hur kvinnliga 1800-tals författare under de senaste decennierna slagit ut sina manliga samtida kollegor.
Mary Shelley är numera mer läst och känd än hennes stora manliga samtida som Byron och Keats. Systrarna Brontë har ersatt Dickens och Defoe.
I Sverige så håller Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler håller just nu på att ersätta Strindberg som de viktigaste svenska 1800-tals författarna.
Det var längesedan Selma Lagerlöf konkurrerade ut Fröding och Heidenstam.
Att så sker är inte särskilt konstigt. Allt fler akademiker som arbetar med litteratur är kvinnor och den största grupp som läser skönlitteratur är kvinnor.
Nu sker uppenbarligen samma sak inom konsten. Kvinnliga akademiker, museichefer och en publik som i allt större utsträckning utgörs av kvinnor främjar kvinnliga konstnärer.
Klint.
Lefflers och Benedictssons ”ersättande” av Strindberg kommer knappast att bestå när feminismens storhetstid är över.
När nu inte män fritt kan trakassera och mobba ut kvinnliga studenter så lär det bli svårt att gå tillbaka till den gamla 1900-tals synen på vad som är bra litteratur och konst. Kvinnorna tar över både på högskolorna och i det privata näringslivet.
Nu får man ju inte ens sjunga våldtäktssånger på de tekniska högskolorna. I en sådan värld sitter onekligen Strindbergs plats på parnassen löst!
Berätta om din tid på tekniska högskolan, Ulf!
Filmen om Hilma af Klint är verkligen sevärd.
En intressant uppgift var att när Rudolf Steiner träffade W Kandinsky 1908 så hade Steiner tillgång till vissa av Hilmas verk. Möjligtvis elller troligen så skulle jag säga så såg Kandinsky dessa! Var Kandinsky påverkad av Hilma?
Den abstrakta konstens historia håller i varje fall på atf skrivas. Smärtsamt för vissa konsthistoriker, troligen.
Korrfel ovan.
Den abstrakta konstens historia håller på att skrivas om. (Och det tar sin tid.)
Det finns mer eller mindre identiska motiv i Hilma af Klints och Kandinskys produktion.
Någon av dem tog intryck av den andre.
Man ska ju också ha klart för sig att Kandinsky var starkt influerad av teosofin/en avgrening av hinduismen?, samt österländsk filosofi generellt (liksom en stor del av ”avantgardet”, vilket inte har uppmärksammats/utan har sopats under mattan, inom den etablerade konsthistorien i väst). Kandinsky besökte ett flertal av Rudolf Steiners föreläsningar i Berlin, tillsammans med sin konstnärsvän Alexej Jawlensky. A J basade för den ryska avdelningen på Baltiska utställningen i Malmö 1914. Där Hilma af Klint deltog med något (figurativt?) verk. Kandinsky besökte Stockholm vid två tilfällen i samband med hans utställningar på Gummessons galleri på Strandvägen. Några 100tals meter ifrån där Hilma, i 20 år!, hade sin stora ateljé, på Hamngatan. Hur okänt (i konstkretsar) var Hilmas arbete egentligen? Med utställningen The russian avantgarde siberia and the east år 2013–!! etableras denna nya sanning inom modernismens konsthistoria för första gången på allvar. Osv. Osv. Mondrian är ett annat namn som hade starka ”kvasireligiösa?” intressen, bl.a. för teosofin.
De teosofiska intressena har uppmärksammats under rätt lång tid. På svenska finns t ex Peter Cornells bok ”Den hemliga källan” från 1988. Hilmas arbeten torde ha varit okända och de spelade ingen roll i konstlivet. Hilma som skrivit otroligt mycket anteckningar nämner ingenting om sin samtids konst eller att hon tänker sig att hon och hennes verk har någon plats där. Det intresse som modernisterna visade för teosofin är ett inslag som de använder sig av i konsten och inte inom teosofin. För Hilma är det tvärtom hennes intresse är det teosofiska.
Lars
Jag tror att Hilmas mer eller mindre abstrakta arbeten måste ses som en del av den tidiga modernismen. Jag tror oå att det internationella genomslaget för dessa visar på svagheten i den konstitutionella konstteorin. Och ytligheten i postmodernismens relativism. KOstnärligt arbete är ingen (nödvändigtvis sekulär) intellektuell LEK. Seriöst och djupgående konstnärlig verksamhet är på ALLVAR. Med starka inre individuella drivkrafter, men där impulserna kan komma från många olika yttre håll.
Jag har fattat som att af Klint närmast såg sina tavlor som naturvetenskapliga undersökningar om verkligheten, likt hennes tidiga botaniska verk.
Ligger det något i det?
Du menar antagligen den institutionella konstteorin när du skriver ”konstitutionella”. Den har inga direkta svagheter utan avspeglar hur man ser och bedömer konst i konstvärlden. Sedan kan t ex du ha en annan uppfattning men det ändrar inget. Alternativet är att kunna definiera konst utifrån speciella egenskaper vilket ingen har lyckats med. När du skriver ”KOstnärligt arbete är ingen (nödvändigtvis sekulär) intellektuell LEK. Seriöst och djupgående konstnärlig verksamhet är på ALLVAR” så är konstvärlden helt enig med dig. Svårigheten är att bestämma vad du menar med ”konstnärligt”. Att man arbetar med bild och form förväxlas ofta med ”konst”. Men t ex antroposoferna bedriver seriöst arbete med färg och form utan att det därför ingår i konsten. Impulser kan komma från många håll men de skall då omvandlas till konst och ges en tillhörighet i konsten.
Inte riktigt naturvetenskapligt eftersom hon rör sig med symboler, andlighet och uppmaningar som hon får från andevärlden.
Glenn drog ett milt sagt milt skämt och det blev en tidningsartikel:
” Jag är religiös och Allah är den störste för oss och det vet Glenn och alla andra om. Det är inget man skämtar om. Glenn skämtade om något som är väldigt mycket större än honom. Men jag vill ändå säga att jag personligen inte känner mig kränkt, men många andra gör det.”
Med andra ord:
– Ingen är själv kränkt, men många andra är det.
https://www.expressen.se/gt/sport/ilskan-mot-hysens-ord-respektlost/
Alltid samma sak. Vilka är dom många andra ? Dom finns bara i fantasin.
Konstnärligt arbete tror jag är en verksamhet som inte är av snävt ekonomiskt nyttokaraktär, och som har en inre emotionell drivkraft, att gestalta upplevelser av den mänskliga tillvaron etc. Den institutionella konstteorin uppfattar jag som ett cirkelresonemang. Och att man dessutom fokuserar på produkten/verket istället för arbetsprocessen, vilken typ av arbete och typ av drivkrafter.
Forts.
Och om man har övertygelsen om att ”andar” finns och om man känner sig tvungen att lyssna till dem, att styras av dem, så är det väl en utmärkt drivkraft för det konstnärliga arbetet. Konstnärligt arbete är inte vetenskap och inte politik. Konst är i princip onyttigt.
Du har gett dig på en omöjlig uppgift nämligen att definiera konst genom egenskaper. För att det skall bli något fordras att egenskaperna enskilt eller tillsammans är både nödvändiga och tillräckliga för att skilja konst från allt annat. Det du föreslår i din första mening gäller t ex också för antroposofisk verksamhet. Den institutionella konstteorin är inte cirkulär eftersom konstvärlden alltid har argument om varför något är bra konst. Självklart handlar det också om arbetsprocess (en del konstverk är processverk) och vilka drivkrafter som ligger bakom. Jag förstår inte riktigt vad du menar med ”typ av arbete”. Ett speciellt inslag som gör konstdefinitioner besvärliga är att det skall finnas ett tolkningsutrymme för betraktaren: Betraktaren fullföljer verket med sin kreativa gärning. Den konstteoretiska litteraturen på det här området är enorm och du måste nog inse att det är nödvändigt att orientera sig innan du kommer med förslag om konstens definition. Du kan räkna med att allt du säger har ventilerats otaliga gånger.
Det kan man mycket väl göra när man skapar ett” konstnärligt arbete”, dvs. att man agerar inom ramen och traditionen för konst. Antroposofer och andra kan på samma sätt göra ett arbete inom ramen för sina intressen. Klint har helt uppenbart inte haft några ambitioner att skapa något som korresponderar med konstens problematiseringar. Om man nu vill ha det till konst av högsta potential får konstvärlden skapa denna övergång och skapa den konstnär som man önskar. Klints bilder är redan klassificerade som konst eftersom de har ställts ut och behandlats som konstverk. En betydligt svårare sak är att placera henne i tillkomsten av den abstrakta konstbilden och jämställa henne med Kandinsky och andra. Det finns alltid möjligheten till en ”cross over” men sådana fall framstår mer som kuriositeter eller sekundära. T ex har Rudolf Steiners teckningar visats vid många tillfällen vilket ger honom en ranking på 7.546.
Lars
Jag håller med om att jag klampar in på ett område som jag inte är särskilt inläst på och att du har bra kommentarer. Kvarstår dock att Hilmas bilder berör starkt och jag tror att det, bortsett från deras visuella styrka ockå mycket beror oå att alla vet att de skapats under en tid då man fortfarande kunde se hästekipage på Stockholms gator. Tidpunkten när en bild skapats är alltid central för den senare upplevelsen och värderingen av denna. Filmen om henne visar också likheten mellan hennes bildinnehåll och senare modernistisk konst. T.ex. serien av porträtt av en äldre kvinna med olika färgtoner som påminner om Andy Warhols serieporträtt av bl.a. Marylin Monroe.
Jodå, Hilmas bilder är kraftfulla. Men man får komma ihåg att hon aldrig har haft tanken på att skapa abstrakta bilder. De fyller ett annat syfte genom att fungera som symbolik och diagram. Kandinsky och andra ville uppnå en kommunikation med ren färg och form och svårigheten var att motivera detta så att det inte kunde avfärdas som ren dekoration (där man alltid har haft abstraktioner). Kandinsky vlade musiken som jämförelse och menade att färgerna kunde frambringa något liknande. Likheter med andras bilder får man vara försiktig med. När t ex grottmålningarna upptäcktes liknade dessa det expressionistiska måleriet. Att filmen gör en stor affär av sådana likheter ligger naturligtvis i att man försöker se henne som en del av konstvärlden. För de ligger problemet, hon har inte visat något som helst intresse för samtidskonsten.
Lars
Varför skulle hon visa intresse för samtidskonsten när hon i själva verket låg före denna. Hon bröt ju ny mark med sitt bildspråk. Det fanns ingen som målade abstrakt i Sverige då 1906– Konstnären Lotten Rönquist som var Hilmad vän ansåg ju att hennes måleri ”inte var lämpligt”, om jag minns formuleringen rätt.
Oavsett om hennes drivkraft mycket var från teosofin och ”andarna”. Men hon var även mycket insatt i de nya naturvetenskapliga upptäckterna! Hon låg före sin tid bland konstnärer helt enkelt. Ett annat särdrag i hennes verksamhet är att arbetade med serier, konsten som en ”undersökning”, vilket blir vanligt långt senare.?