En konstnär bör inte applådera konstvärlden, snarare markera ett avstånd eftersom konstvärlden är en uppenbart synlig del av de styrande faktorerna marknad och kapital. Men eftersom konstnärerna är beroende av den får man foga sig på något sätt. En del konstnärer markerar sitt avståndstagande vilket kan ske på olika sätt. Martin Herbert skrev om detta fenomen för några år sedan (Hyperallergic).
För att lämna konstvärlden måste man först komma in i den om det skall vara någon mening med ett utträde. Herbert talar om tre grupper. De som spelar med, spelar mot eller av personliga skäl drar sig undan. Det är ingen dålig PR att ta avstånd och bedriva den så uppskattade ”institutionskritiken”. Konstnärer som till synes inte har något till övers för konstvärlden är aktiva och utvecklar sin höga ranking på artfacts. Eventuellt kan man skapa ett rykte om att man befinner sig utanför.
En och annan har psykiska problem och kan därför dra sig undan. Andra kan ändra inriktning och söka sig till annat. Det mest kända fallet är den tyska konstnären Charlotte Posenenske (1930-85). Hon hade politiska och sociala ambitioner och kom fram till att konsten inte kunde ge särskilt mycket i det ämnet. Emedan ett sådant beteende är ovanlig och mot bakgrunden av att hennes arbeten har bemötts med betydande intresse från konstvärlden har hennes ryktbarhet växt genom åren. Särskild uppmärksamhet fick hon då hennes verk visades på Documenta 2007.
Som sagt, ingen med intresse för konst kommer undan konstvärlden.